Den ensamme kraken

 

Sagan om den ensamme kraken Det var en gång en stor och mörk skog vid foten av ett hundratusen år gammalt berg. I den stora mörka skogen vandrade en krake, en stackare som fruktade den mörka skogens alla vrår.

Han skrämdes av kvistar som bröts och av ugglor som hoade från tallarna intill. Men han fortsatte vandra med tvekande steg och kom fram till kyrkogårdsgläntan där alla döda vilade. Med händerna för ögonen kryssade han sig fram och mellan fingrarna skymtades stenrös som omgav de döda.

En plötslig smäll fick hans hjärta att hoppa och genom den tjocka dimman såg han brinnande facklor. Ljuset närmade sig och ju närmre de kom, desto stelare blev hans kropp.

Han var så rädd att tårarna sprutade, men även tårarna verkade stelna. Plötsligt såg han, vad som facklorna bar, och han bröt sig loss och han sprang och sprang. Tillbaka från där han kommit, mot det hundratusen år gamla berget. Och han struntade i kvistarna som bröts och han noterade inga ugglor som hoade.

Inte ens när han passerade kyrkogårdsdungen, där hans vänner blivit till sten, höll han för sina ögon. Inte fören han nått hela vägen hem, där vid foten av berget, stannade han och pustade ut.

För trots att han var ett stort och stinkande troll, fanns det inget som skrämde honom mer än små rödmosiga, lekfulla människobarn.