Grodan Glimmers Gyllene Kvackorkester
Det var en gång en liten groda som hette Glimmer. Glimmer bodde i en damm där vattnet alltid var blått och klart. Glimmer var grön som ett sommarblad och hade stora, snälla ögon. Men Glimmer var lite ledsen. Alla de andra grodorna i dammen sa bara ”kvack, kvack” med sina djupa röster. Glimmer ville inte kvacka. Glimmer ville sjunga.
Varje morgon satte sig Glimmer på ett stort näckrosblad. Han tittade upp mot träden. Där satt den lilla koltrasten Kalle. Kalle sjöng så vackert att hela skogen stannade för att lyssna. – Åh, tänk om jag kunde sjunga så där, suckade Glimmer.
Glimmer tog ett djupt andetag. Han blåste upp sina kinder så att de såg ut som två stora ballonger. Han försökte få fram en ljus och fin ton. – Kvack! sa det. Glimmer försökte igen. – Kva-kvack! Det lät inte alls som en sång. Det lät bara som en vanlig groda.

Just då landade en trollslända bredvid honom. Hon hette Surre. Surre hade vingar som glittrade i alla regnbågens färger. – Varför ser du så bekymrad ut, Glimmer? frågade Surre och surrade med sina tunna vingar. – Jag vill sjunga en vacker sång, svarade Glimmer. Men jag har bara min tråkiga grodröst. Surre skrattade mjukt. – Musik är inte bara att sjunga med halsen, lilla vän. Musik finns överallt. Lyssna!
Glimmer spetsade sina öron. Först hörde han ingenting. Men så hörde han vinden som susade i de långa vassen. ”Schhh, schhh”, sa det. Sedan hörde han vattnet som droppade från en sten. ”Plink, plonk”, lät det. – Det låter ju nästan som en melodi, sa Glimmer förvånat.
– Just det! sa Surre. Om vi hjälps åt kan vi skapa den finaste musiken i hela världen. Surre flög iväg och hämtade sina vänner. Snart kom ekorren Emil med två torra pinnar. Han slog dem mot varandra. ”Tick-tack, tick-tack”, lät det som en liten trumma. Gräshoppan Greta kom också. Hon drog sina ben mot varandra så att det lät ”fiddeli-fi”.
Glimmer kände hur det pirrade i hela hans gröna kropp. Han ville också vara med! – Men vad ska jag göra? frågade han. – Du ska vara takten, sa Surre. Din röst är starkast av alla.
Glimmer rätade på ryggen. Han tittade på sina vänner. Nu kändes det inte viktigt att låta som en fågel längre. Han ville vara en del av skogens egen orkester. Emil började trumma med sina pinnar. ”Tick, tack, tick, tack.” Greta spelade på sina ben. ”Fiddeli-fi, fiddeli-fi.” Vinden blåste i vassen. ”Schhh, schhh.”
Då kände Glimmer att det var dags. Han tog ett djupt andetag och använde sin djupa grodröst. – KVACK! KVACK! Det lät helt perfekt. Det var som den stora trumman i en fin orkester. Glimmer sjöng av hela sitt hjärta. Hans ”kvack” passade så bra ihop med de andras ljud. Det blev en glad och studsig melodi som fick alla blommorna vid dammen att gunga i takt.
Uppe i trädet slutade koltrasten Kalle att sjunga. Han tittade ner och blev så glad att han flög ner till dammen. Han började kvittra med i deras låt. – Vilken fantastisk musik! ropade Kalle. Får jag också vara med i er kör? – Självklart! svarade Glimmer och hoppade av lycka så att det skvätte vatten.
Hela kvällen spelade de tillsammans. Månen kom fram och lyste som en silverpeng på himlen. Glimmer förstod nu att hans röst var speciell just för att den var hans. Han behövde inte vara någon annan. Han var Glimmer, den sjungande grodan, och han var bäst i världen på att vara just det.
När det blev natt och alla vännerna skulle sova, kröp Glimmer ner under ett mjukt mossigt blad. Han nynnade tyst för sig själv. – Kvack, kvack, dröm sött, kvack. Och så somnade han med ett stort leende på läpparna, mitt i sin magiska skog.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
