Lastbilen Labans Vänliga Vägtjut
I den lilla staden Motorby var det aldrig tyst. Men det var inte buller som hördes. Det var prat! Här kunde alla fordon tala.
Lilla Laban var en klarblå lastbil med stora, snälla strålkastare. Han hade ett flak som var perfekt för att bära mjuka saker. Varje morgon vaknade Laban i sitt garage. Han sträckte på sina däck och gäspade med ett högt ”TUUUT!”.
En kväll när solen var på väg att gå ner, rullade Laban långsamt längs den glittriga vägen. Då hörde han ett svagt snyftande inifrån en buske.
– Hej? Vem är där? frågade Laban och lyste med sina lampor.
Ut rullade en liten, röd sportbil. Hon såg väldigt blank ut, men hennes däck var smutsiga och hon såg ledsen ut.
– Jag heter Bella, pep sportbilen. Jag körde för fort och nu har jag kört vilse. Mina batterier börjar bli tomma och jag hittar inte hem till mitt varma garage.
Laban log så att hans främre kofångare glittrade. – Oroa dig inte, Bella! Jag kan vägen. Jag har en karta i mitt hjärta och ljus i mina ögon. Följ efter mig!
Laban satte på sin favoritmusik på radion. Det var en glad melodi som lät ”Brum-di-dum, brum-brum”. Han började sjunga med en djup och trygg röst. Bella kände sig genast lite piggare.

De åkte förbi de stora bensinmackarna som stod och småpratade om vädret. – God kväll, gubbar! ropade Laban glatt. – God kväll, Laban! svarade pumparna och vinkade med sina slangar.
Vägen var kantad av stolpar som lyste med ett mjukt, gult sken. Laban berättade roliga historier för Bella. Han berättade om gången när han råkade lasta flaket fullt med studsbollar istället för sockerbitar. – Varje gång jag körde över ett gupp sa det ”BOING!” och hela gatan blev full av hoppande bollar, skrattade Laban.
Bella fnissade så att hennes sidospeglar darrade. Hon glömde helt bort att hon varit rädd.
Plötsligt såg de en bekant skylt. Det stod ”Sportbilarnas gata” på den. Bella lyste upp. Hennes fälgar började glänsa igen.
– Här bor jag! utropade hon. Tack snälla Laban för att du hjälpte mig.
De stannade vid ett fint, rött garage. Bella rullade in på sin mjuka matta. Hon kände sig varm och trygg.
– Kom ihåg, sa Laban och blinkade med sitt ena ljus. Man behöver inte köra snabbast för att komma fram. Det viktigaste är att man har en vän med sig på vägen.
Laban rullade sakta hemåt under stjärnorna. Han nynnade på sin lilla sång och tänkte på hur bra det känns att hjälpa någon. I Motorby sover alla bilar gott, för de vet att de aldrig är ensamma.
När Laban kom hem till sitt eget garage, stängde han av motorn med ett nöjt ”Pysss”. Han somnade direkt och drömde om nya vägar, glada tutor och mjuka däck. Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
