Ludde Luddnos och den Glittrande Granskottsstigen
Nallen Ludde var mjuk, brun och väldigt ensam. Han satt på en stor, grön sten i skogen. Ludde hade ramlat ur barnvagnen när lilla My tog en tupplur. Nu visste han inte åt vilket håll huset låg.
– Oj då, pep Ludde tyst. Mina tassar är för korta för att gå hela vägen själv.
Skogen var vacker. Träden såg ut som stora jättar med vantar av mossa. Solen lyste genom bladen och skapade små guldiga prickar på marken. Plötsligt prasslade det i en buske. Fram hoppade ekorren Svans-Stina. Hon hade en väldigt fluffig svans och pigga ögon.
– Varför ser du så bekymrad ut, lilla nalle? frågade Svans-Stina.
– Jag letar efter Mys säng, svarade Ludde. Den luktar tvättmedel och trygghet.
Svans-Stina skrattade ett glatt ekorrskratt. – Jag vet precis var My bor! Följ efter mina skutt.
De började gå. Ludde vaggade fram på sina mjuka fötter. De gick över en liten bäck där vattnet lät som om det sjöng en vaggsång. De klättrade över en rot som såg ut som en krokig näsa. Ludde kände sig modig.
– Titta! ropade Svans-Stina och pekade med en liten tass.
Där borta stod det röda huset med den vita grinden. Ludde kände igen den glittrande granskottsstigen som ledde ända fram till dörren. Uppe på altanen låg en blå vante. Det var Mys vante!
– Tack snälla Svans-Stina, sa Ludde och gav ekorren en mjuk nallekram.
Ludde klättrade upp för trappan. Han lyckades knuffa upp dörren som stod på glänt. Han smög in i sovrummet. Där låg My och sov så sött. Ludde hoppade upp i sängen och lade sig precis bredvid hennes kind. Han doftade på hennes hår. När My vaknade sträckte hon ut armarna och kramade sin nalle hårt.
– Här är du ju, Ludde, viskade hon.
Ludde svarade inget, för nallar pratar bara i hemlighet. Men i hjärtat kände han sig varm och glad. Han var inte längre vilse. Han var hemma. Ludde blundade med sina svarta knappögon och somnade gott i Mys famn.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
