Hoppa till innehållet
Saga8 minPassar 3–7 årSagor om djurSagor om drakar2026-06-25

Riddar Roland och den nysande puffdraken

Det var en gång en liten riddare som hette Roland. Roland bodde i ett runt torn högst upp på en kulle. Hans torn var gjort av glada stenar som glittrade när solen sken. Roland hade en blank hjälm, en blå cape som fladdrade i vinden och ett svärd gjort av mjukt trä. Han var inte en riddare som slogs. Nej, Roland var en riddare som hjälpte till. Han hjälpte myror att bära tunga barr och han hjälpte till att knyta skosnören på alla som behövde det.

En morgon vaknade Roland av ett märkligt ljud. Det lät som en stor trumpet som spelade en väldigt hög ton. Sedan skakade hela tornet. Roland satte på sig sina gula strumpor och tittade ut genom fönstret. Borta vid den stora Blomsterdalen steg det upp små, lila moln av rök.

"Hjälp, vad kan det vara?" sa Roland för sig själv. Han tog sin lilla väska, fyllde den med äpplen och klättrade ner för den långa trappan.

När Roland kom fram till dalen såg han något fantastiskt. Där satt en drake. Men det var inte en läskig drake. Det var en drake som såg ut som en stor, grön mjukisboll. Draken hade små, guldglittriga vingar och en väldigt rund mage. Men drakens nos var alldeles röd.

"Atchoo!" nös draken.

Ett moln av lila rök puffade ut ur drakens näsa. Puffen var så stark att en liten igelkott som gick förbi rullade runt som en boll.

"Goddag," sa Roland och vinkade med sin lilla hand. "Jag heter Roland. Varför nyser du så förskräckligt?"

Draken tittade på Roland med sina stora, snälla ögon. Hans ögon var färgade som glaskulor.

"Jag heter Dun," sa draken med en hes röst. "Jag tror att jag har fått en blomma i näsan. Varje gång jag nyser skrämmer jag bort fjärilarna, och jag älskar ju fjärilar!"

Illustration från Riddar Roland och den nysande puffdraken

Roland funderade. Han var en klok riddare. Han visste att drakar inte är som vi. Drakar behöver något alldeles särskilt när de är förkylda.

"Vänta här, Dun," sa Roland. "Jag ska hämta hjälp."

Roland sprang till skogens kant. Där bodde den gamla Ugglan Ulrika. Hon visste allt om magiska dunderkurer. Ulrika satt på en gren och putsade sina fjädrar.

"Ulrika!" ropade Roland. "Draken Dun nyser lila moln. Hur stoppar vi det?"

Ulrika blinkade med sina stora ögon. "En nysande drake behöver ett te gjort på mjuk mossa, varm mjölk och tre glada skratt," sa hon.

Roland tackade så mycket. Han samlade den mjukaste mossan han kunde hitta under en stor ek. Sedan sprang han hem till tornet och hämtade en kanna med varm mjölk. Men hur skulle han få tag i tre glada skratt?

Han gick tillbaka till Dun. Draken såg ledsen ut. Hans nysningar fick gräset att kittlas så mycket att blommorna tappade sina blad. Roland blandade mossan och mjölken i en stor skål.

"Här, drick det här," sa Roland.

Dun drack upp alltihop. Det smackade högt. Men han behövde fortfarande de tre skratten. Roland började göra roliga miner. Han drog i sina öron och vickade på näsan. Dun tittade på honom. Roland började dansa en jättetollig dans. Han snurrade runt så att capen fastnade i en buske och han trillade baklänges i en mjuk hög med löv.

"Hahaha!" skrattade Dun. Det var det första skrattat. Det lät som små bjällror.

Sedan kom den lilla igelkotten tillbaka. Han hade hittat en liten mössa som han satte på huvudet, men den ramlade ner över ögonen så att han gick rakt in i en svamp.

"Hohoho!" skrattade Roland och Dun tillsammans. Det var det andra och tredje skrattet.

Plötsligt lyste Duns näsa till i ett varmt, gult sken. Den röda färgen försvann. Dun drog in ett djupt andetag genom näsan. Han nyste inte! Han puffade inte! Han kände sig alldeles mjuk och varm inuti.

Illustration från Riddar Roland och den nysande puffdraken

"Tack, Riddar Roland!" ropade Dun och slog hoppfullt med sina små vingar. "Nu kan jag leka igen!"

Dun tog försiktigt upp Roland på sin rygg. Rolands blå cape fladdrade mer än någonsin. Dun flög inte högt, för han var lite rund om magen, men han svävade precis ovanför blommorna. De flög runt hela dalen. Alla djuren tittade fram och vinkade. Kaninerna hoppade av glädje och fåglarna sjöng sina finaste visor.

När solen började gå ner bakom bergen, flög Dun tillbaka till det runda tornet. Roland klev av på den mjuka gräsmattan.

"Vill du vara min vän?" frågade Dun.

"Självklart," svarade Roland. "En riddare behöver alltid en drake som kan göra lila moln när man behöver lite skugga."

Dun lovade att inte nysa mer på blommorna. Han lovade också att hälsa på varje morgon för att äta äpplen med sin nya bästis. Roland gick in i sitt torn, tog av sig sin blanka hjälm och sina gula strumpor. Han kröp ner i sin säng under det varma täcket.

Utanför fönstret såg han en liten, lila rökpuff sväva förbi upp mot månen. Det var Dun som skickade en godnatt-hälsning. Roland blundade och somnade med ett leende på läpparna. Han visste att imorgon skulle bli ett nytt äventyr med hans pussiga, puffiga drakvän. Och i hela landet fanns det ingen lyckligare riddare än Roland.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler sagor för barn