Viskningar I Morkret

Viskningar i mörkret

En natt vaknade jag av ett ljud som lät som viskningar. Jag blev riktigt rädd och hade beslutsångest över om jag skulle våga mig upp från sängen eller om jag skulle krypa in under täcket och hoppas att ljudet skulle försvinna.

Jag beslöt mig, efter att fattat mod, för att försöka lokalisera vart viskningarna kom ifrån. Sakta smög jag mig ut från sovrummet med ett damsugarrör i mina händer ut i hallen. Viskningarna blev högre och högre ju närmare jag kom mot mitt vardagsrum. Snart kunde jag urskilja vad rösten sa. - “Hallå, hallå”, hörde gång på gång. Jag smög mig närmare och ljudet kom under min soffa. Så konstig! Vem pratar det under min soffa, tänkte jag.

Sakta sakta närmade jag min soffa och till slut la jag mig på alla fyra och kröp närmare och närmare. Nu tänkte jag att nu får det bära eller brista, så med dammsugarröret i högsta hugg, sa jag - “Hallå”. Då fick jag till svar - “Tack och lov att du lever”. Då hörde jag att det var min bästa kompis som var rösten.

Jag kröp fram till soffan och där under den låg min mobil, tog mobilen och började fråga varför kompisen hade ringt mig. Kompisen sa att jag hade ringt henne mitt i natten och hon trodde det hade hänt mig något. Konstigt!, sa jag, men kom på att det var förmodligen katten som hade lekt med telefonen när den hade sett hur mobilen hade blinkat och råkat ringa min kompis. Jäkla kattaskrälle va den skräms!