Hoppa till innehållet
Spökhistoria4 minPassar 5–7 årSagor om djurSnälla spökhistorier2026-09-01

Benrangel-Bengt och den hoppande hundpromenaden

Det var en gång ett litet skelett som hette Bengt. Bengt bodde i ett gammalt slott gjort av sockerbitar och månsken. Bengt var inte läskig alls. Han var vit som mjölk och lät som små bjällror när han dansade. Varje natt när barnen sov, gick Bengt ut på en promenad.

En kväll när månen var rund och gul, skulle Bengt gå ner för den stora trappan. Han hoppade glatt. Skrammel, skrammel, sa det om hans ben. Men plötsligt hände något tokigt. Bengt snubblade på en osynlig dammtuss. Han rullade runt som en boll.

När han stannade kände han sig lätt om ena benet. Han tittade ner. Ojsan! Hans ena smalben var borta. Där fanns bara ett hål mellan knät och foten. Bengt fick stå och vingla på ett ben som en ståtlig svan.

– Var är mitt ben? undrade Bengt. Han letade under den stora mattan. Han letade bakom den stora riddarrustningen som alltid snarkade. Men benet var borta.

Bengt hoppade ut i den mörka trädgården. Gräset kittlade under hans ena fot. Ugglan Ulla tittade ner från ett träd. Hennes ögon lyste som två små ficklampor.

– Har du sett mitt ben, Ulla? frågade Bengt och vinkade med en arm.

– Nej, men jag hörde något som sa poff borta vid buskarna, sa Ulla och putsade sina vingar.

Bengt hoppade vidare. Då hörde han ett litet ljud. Voff, voff! Det var hunden Buster. Buster var en liten hund med mjuka öron och en svans som aldrig slutade vifta. Buster hade hittat något vitt i det mjuka gräset. Han trodde att det var en jättestor och smaskig tuggpinne.

– Nej, nej, Buster! ropade Bengt och skrattade. Det är inte en pinne. Det är mitt ben!

Illustration från Benrangel-Bengt och den hoppande hundpromenaden

Buster stannade och tittade på Bengt. Han såg att Bengt saknade en del av sitt ben. Buster var en snäll hund. Han gick fram till Bengt och lade försiktigt ner benet på marken.

– Tack så mycket, Buster, sa Bengt.

Bengt tog upp sitt smalben. Det sa klick när han satte fast det igen. Nu satt det stadigt. Bengt testade att hoppa. Skrammel, skrammel! Nu lät det alldeles rätt igen. Han var så glad att han gjorde en liten piruett.

Buster viftade på svansen så att han nästan välte. Bengt kliade Buster bakom öronen. Det kändes lite pirrigt för Buster, för Bengts fingrar var ju bara små, svala benbitar.

– Ska vi leka? frågade Bengt.

Hela natten lekte de kurragömma bakom de gamla träden. Månen lyste på dem och gjorde allt silverfärgat. När solen började titta fram bakom kullen, visste Bengt att det var dags att gå hem.

– Hejdå Buster! Vi ses nästa natt, sa Bengt.

Bengt gick tillbaka till sitt slott av sockerbitar. Han lade sig i sin säng och drog upp täcket till hakan. Han var trött och nöjd. Alla hans ben var på plats. Utanför fönstret vaktade Buster. Bengt somnade gott och drömde om dansande smalben och snälla hundar. Allt var lugnt och tryggt i den magiska natten.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn