Hoppa till innehållet

Betongs Bertils Blinkande Bygge

Det var en solig morgon i den lilla staden Brumbrum. Fåglarna kvittrade och blommorna nickade i vinden. Idag var en mycket viktig dag. Uppe på den mjuka kullen skulle ett nytt hus byggas. Men det var inte vilket hus som helst. Det skulle bli ett hus för lek och vila.

Först kom Gräv-Gunnar. Han var en stor och gul grävmaskin. Gunnar hade en jättestark skopa. – Hej på er! ropade Gunnar med sin djupa röst. Nu ska jag hjälpa till. Gunnar satte ner sin stora skopa i jorden. Han grävde och grävde. Han tog bort stora stenar och mjuk jord. – Titta vad jag kan! sa han stolt. Gunnar gjorde en fin och platt grop i marken. Det var grunden till huset. Utan en bra grund kan inget hus stå stadigt.

Sedan kom Betong-Bertil. Bertil var en rund och glad lastbil. På ryggen hade han en stor trumma som snurrade runt, runt. – Här kommer jag med den grå vällingen! skrattade Bertil. Trumman snurrade snabbt. Inuti fanns smetig betong. Bertil backade försiktigt fram till gropen som Gunnar hade grävt. Han hällde ut betongen så att den täckte hela botten. – Plufs, plufs, lät det. Betongen var mjuk nu, men snart skulle den bli hård som sten.

Nu behövdes väggar. Då rullade Lyft-Lotta in på byggplatsen. Lotta var en lång och smal kran. Hon kunde nå ända upp till molnen om hon ville. – Jag tar det tunga arbetet, sa Lotta och blinkade med sina stora strålkastare. Lotta lyfte upp stora träbitar. Hon satte dem försiktigt på plats, en efter en. – Ett, två, tre, upp med väggen! sjöng Lotta. Maskinerna hjälptes åt. Gunnar höll i en planka med sin skopa och Lotta spikade fast den med sin magiska hammare. Det lät "pick-pack-pick" över hela kullen.

Illustration från Betongs Bertils Blinkande Bygge

Plötsligt stannade alla. Något saknades. Huset hade ingen färg! Det såg lite tråkigt ut. – Vänta på mig! ropade en liten röst. Det var Sprut-Stina. Hon var en liten, röd målarbil med en lång slang. Hon var fylld med den finaste färgen i hela världen. – Vilken färg ska vi ha? frågade Stina. Maskinerna funderade. – Blått som havet! sa Gunnar. – Gult som solen! sa Bertil. – Rött som ett äpple! sa Lotta. Stina skrattade och började spruta. Hon sprutade blått på dörren, gult på fönstren och rött på väggarna. Huset blev det gladaste huset i hela staden. Det glittrade och lyste i solskenet.

Sist av allt behövdes ett tak. Men maskinerna ville göra något speciellt. De ville ha ett tak som kunde lysa på natten. – Jag har en idé, sa Gunnar. Han grävde fram små, glittriga stenar ur jorden. Lotta lyfte upp dem och placerade dem på taket. När solen började gå ner började stenarna att glöda. Det såg ut som om små stjärnor hade landat på huset.

Nu var huset klart. Det hade en stabil grund från Bertil, raka väggar från Lotta och vackra färger från Stina. Maskinerna ställde sig i en rad framför sitt verk. – Vi gjorde det tillsammans! sa de och tutade i kör. – Tuuuut, tuuuut! De var trötta men mycket nöjda. De visste att när barnen kom nästa dag skulle de få leka i det finaste huset som någonsin byggts. Ett hus byggt med styrka, färg och massor av vänskap.

Solen gick ner bakom kullen och maskinerna rullade sakta hemåt för att sova. De drömde om nästa äventyr och om alla glada barn som skulle bo i stjärnhuset. God natt alla maskiner. God natt lilla huset.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler sagor för barn