Hoppa till innehållet

Raket-Ritas Purpurrosa Planetjakt

Det var en gång en liten flicka som hette Rita. Rita bodde i ett hus med runda fönster och en trädgård full av fluffiga buskar. Men Rita tittade inte på buskarna. Hon tittade uppåt. Hon älskade rymden. Hon älskade stjärnor som blinkade som små lampor i natten.

Rita hade en bästa vän. Det var en robot som hette Robbi. Robbi var gjord av guldfärgad metall och hade knappar på magen som lyste i blått och grönt. När Robbi var glad lät han som en liten klocka som ringer: Ping!

En kväll satt de i Ritas rum. Rita hade byggt en raket av glittrigt silverpapper och stora kuddar. - Robbi, sa Rita. Jag tror att en stjärna har slutat skratta. Ser du den där borta? Den ser lite blek ut. Robbi snurrade på sitt huvud. Hans ögon blinkade. - Du har rätt, Rita. Vi måste åka dit och kittla den med lite rymdglädje!

De klev in i sin raket. Rita satte på sig sin glansiga hjälm. Den knäppte hon fast under hakan. Knäpp! Robbi tryckte på den största knappen i raketen. - Tre, två, ett... Åk! ropade de tillsammans.

Raketen lyfte från golvet. Den flög ut genom det öppna fönstret och svischade förbi trädtopparna. Snart var huset bara en liten prick. De var ute i den stora, tysta rymden. Men rymden var inte bara svart. Den var full av färger! De såg moln som såg ut som rosa sockervadd och kometer som hade svansar av guldglitter.

Illustration från Raket-Ritas Purpurrosa Planetjakt

Plötsligt kom de fram till en stor planet. Den var helt purpurrosa och såg ut att vara gjord av gelé. - Titta! sa Rita. En hopp-planet! De landade mjukt på den purpurrosa ytan. När de klev ur raketen märkte de att marken var mjuk. Varje steg de tog gjorde att de studsade högt upp i luften. Boing, boing, boing! - Det här är roligt! skrattade Rita. En liten varelse som såg ut som en rund boll med ben kom fram till dem. Den hette Bobo. - Hej, sa Bobo med en röst som lät som bubblor i ett badkar. Letar ni efter stjärnskrattet? - Ja, svarade Robbi och rullade fram på sina små hjul. En stjärna är ledsen. - Då måste ni besöka Ring-planeten, sa Bobo och pekade med en liten mjuk arm. Den har samlat på sig allt fniss i hela rymden.

Rita och Robbi tackade Bobo och hoppade in i raketen igen. De flög vidare. Efter en stund såg de en jättestor planet med ringar runt sig. Ringarna såg ut som färgglada rulltrappor som snurrade runt och runt. På ringarna åkte små stjärnor som rutschkana. - Där är den ledsna stjärnan! ropade Rita. Mitt på en av ringarna satt en liten stjärna som hette Glimma. Hon blinkade inte alls. Hon såg grå och trött ut.

Rita gick fram till Glimma. - Varför skrattar du inte, lilla stjärna? frågade hon mjukt. Glimma suckade. Ett litet moln av silverdamm kom ur hennes mun. - Jag har tappat bort min bästa melodi, sa Glimma. Utan musik kan jag inte lysa.

Robbi funderade. Han tryckte på sina knappar. Bling, plong, tjipp! - Jag har en idé! sa Robbi. Jag kan spela min gladaste sång. Robbi började spela en melodi som lät som små bäckar som rann och fåglar som sjöng. Rita började dansa. Hon snurrade runt i sin silvriga dräkt. Hon klappade händerna i takt. Klapp, klapp, klapp!

Glimma tittade på dem. Hon såg Robbis blinkande lampor. Hon hörde Ritas skratt. Sakta började Glimma ändra färg. Från grått till gult, och sedan till ett strålande, varmt guld. - Jag känner det! ropade Glimma. Fnisslet är på väg tillbaka!

Då hände något magiskt. Från ringarna runt planeten började små ljusbubblor sväva ner. Det var rymdens eget skratt. Bubblorna landade på Glimma och hon började skina så starkt att hela planeten lyste upp. - Tack, Rita! Tack, Robbi! sa Glimma och nu strålade hon så mycket att det såg ut som om hon bar en krona av rent ljus.

Illustration från Raket-Ritas Purpurrosa Planetjakt

Rita kände sig varm i hela kroppen. Det var dags att åka hem. De vinkade till Glimma och alla de andra stjärnorna som nu blinkade ikapp. Raketen vände tillbaka mot jorden. Resan hem gick fort. De gled ner genom de mjuka molnen och landade tyst på gräsmattan utanför Ritas hus.

Rita klättrade ur raketen och tog av sig sin hjälm. Hon tittade upp mot den mörka natthimlen. Där uppe satt Glimma och blinkade extra starkt just mot henne. Robbi rullade fram till Rita och lade en sval metallhand på hennes axel. - Vi gjorde det, sa Robbi. Rymden är glad igen. - Ja, sa Rita och gäspade stort. Och nu ska en liten rymdfarare sova.

Rita kröp ner i sin mjuka säng. Hon kände doften av nystvättade lakan som luktade sommar. Robbi ställde sig i hörnet och dämpade sina lampor så att de bara lyste som små nattljus. Rita slöt ögonen. Hon drömde om purpurrosa geléplaneter och stjärnor som sjöng små visor. Det var så skönt att veta att rymden var en snäll och glittrig plats.

Och om du tittar ut genom fönstret en kväll när det är riktigt mörkt, så kanske du ser en stjärna som blinkar lite extra mycket. Då vet du att det är Glimma som hälsar till Rita och Robbi, och till dig. Det blev tyst i det lilla huset. Bara det mjuka suset från vinden hördes utanför. God natt, lilla värld. God natt, stora rymd.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler sagor för barn