Den Lille Dammsugarens Kurrande Källardans
Det var kväll i det lilla blå huset på kullen. Solen hade gått och lagt sig bakom skogen. Himlen var mörkblå som ett blåbär. Inne i huset var det varmt och skönt. Pojken som bodde där hette Leo. Han hade mjuka pyjamasbyxor med små stjärnor på. I handen höll han sin bästa vän, Nalle Ludde.
Leo och Ludde skulle just borsta tänderna. Men då hördes ett ljud. Det kom nerifrån. - Dunk, dunk, knarr! lät det. Leo stannade mitt i ett steg. Han tittade på dörren till källaren. - Hörde du, Ludde? viskade Leo. Ludde svarade inte, för han var en nalle, men hans små svarta ögon såg lite stora ut. - Dunk, dunk, svisch! lät det igen.
Det lät som om något rörde sig där nere i mörkret. Källaren var en plats för gamla lådor och vinterstövlar. Där var det alltid lite svalt och det luktade som gamla tidningar. - Tänk om det är ett källarmonster? sa Leo. Ett monster med stora fötter som gillar att äta upp alla mina kritor? Leo tog tag i en ficklampa. Den var röd och blank. Han tryckte på knappen. Ett starkt, vitt ljus sköt ut ur lampan. Det kändes lite bättre nu.
- Vi måste titta efter, Ludde, sa Leo modigt. Om vi inte tittar kommer vi aldrig kunna sova. De gick fram till den bruna källardörren. Leo satte handen på handtaget. Det var kallt av metall. Han tryckte ner det sakta. Knirr, sa dörren. Leo lyste ner för trappan. Trappstegen var gjorda av trä. De såg ut som stora tänder i mörkret. - Kom nu, Ludde, viskade Leo.

De tog ett steg ner. Knarr! sa trappan. De tog ett steg till. Knarr! sa trappan igen. Längst ner i källaren såg Leo skuggor. Skuggorna var långa och flyttade på sig när Leo rörde ficklampan. En skugga såg ut som en jättestor hand, men när Leo lyste närmare såg han att det bara var pappa cykel som hängde på väggen. - Dunk, dunk, kurr! hördes det från hörnet bakom de stora lådorna.
Leo hjärta bultade lite snabbare. Dunk-dunk, dunk-dunk. Men han ville vara en hjälte. Han gick förbi hyllorna med syltburkar. Burkarna glittrade i ljuset som små skatter. Han gick förbi tvättmaskinen som såg ut som en vit, fyrkantig gubbe som sov. Nu var de framme vid det mörkaste hörnet. Ljudet var jättehögt nu. - Kurr, svisch, klonk! Något rörde sig under ett stort, grått skynke.
- Ett, två, tre! ropade Leo och drog bort skynket med sin fria hand. Men där fanns inget monster. Där stod bara en gammal, liten dammsugare. Den var rund och gul med ett långt rör som såg ut som en elefantsnabel. Men dammsugaren stod inte stilla. Den skakade! Den hoppade lite på sina små hjul. - Men va? sa Leo. Är du levande?
Dammsugaren öppnade ett litet lock som såg ut som en mun. - Hallå, pep dammsugaren. Jag heter Damm-Doris. Jag har varit så ensam här nere. Leo tappade nästan ficklampan av förvåning. - Kan du prata? frågade han. - Bara när det är fullmåne och jag känner mig danssugen, sa Doris. Men jag har fastnat i en gammal sladd och nu kan jag inte sluta skaka!

Leo såg att Doris hade trasslat in sig i en färgglad ljusslinga som skulle användas till julen. Varje gång hon försökte röra sig, dunkade hon i golvet och kurrade i motorn. - Jag ska hjälpa dig, sa Leo. Han lade ner ficklampan på golvet så att den lyste upp hela hörnet. Sedan började han och Ludde (som hjälpte till med sina mjuka tassar) att trassla ut Doris. Det var som ett pussel. En sladd här, en kontakt där. - Sådär! sa Leo till slut.
Doris pustade ut. En liten puff med damm kom ur hennes rör. - Åh, tack! Nu känns det mycket bättre. Vill ni se min källardans? Innan Leo hann svara började Doris rulla runt. Hon snurrade som en ballerina. Hennes hjul gnisslade lite, men det lät som musik. Hon använde sitt rör för att suga upp små dammtussar och blåsa ut dem som små moln igen. - Titta, Ludde! Hon leker! skrattade Leo.
Leo och Ludde började också dansa. De hoppade på det kalla stengolvet. Leo lyste med ficklampan på väggarna så att det blev som ett disco. Skuggorna var inte läskiga längre. De var danskompisar. Pappa cykel verkade nicka i takt, och tvättmaskinen gav ifrån sig ett litet nöjt brummande. Källaren var inte mörk och farlig. Den var magisk och rolig. Efter en stund blev Doris trött. Hennes motor lät lugnare nu, som en katt som spinner.
- Nu måste jag vila, sa Doris och gäspade med sitt lock. Kommer du och hälsar på snart igen? - Självklart, sa Leo. Jag ska ta med mig mina bilar nästa gång. Leo klappade Doris på hennes gula rygg. Sedan tog han Ludde under armen och plockade upp ficklampan. De gick upp för trappan igen. Knarr, knarr, sa stegen, men nu lät det som om de sa "hej då, hej då".
Leo stängde källardörren försiktigt. Han gick tillbaka till badrummet och borstade sina tänder. Nu var han inte ett dugg rädd. När han lade sig i sin mjuka säng med Ludde bredvid sig, lyssnade han noga. Långt, långt nerifrån hördes ett sista litet "kurr". Det var bara Doris som sa god natt. Leo blundade. Han drömde om gula dammsugare som flög bland stjärnorna. Och i det lilla blå huset på kullen sov alla gott, hela natten lång.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
