Hoppa till innehållet
Spökhistoria7 minPassar 5–7 årSagor om vänskap2026-10-19

Lilla Trask och det prickiga kramplåstret

Det var en gång en liten zombie som hette Trask. Trask bodde i en skog där träden såg ut som krokiga fingrar. Men Trask var inte läskig. Han var mjuk som en gammal vante. Hans hud var ljusgrön som en omogen banan. Han hade en stor, lila mössa som trillade ner över ögonen. Trask hade ett problem. Han ville så gärna ha en vän.

Varje kväll när månen lyste som en gul ost gick Trask ut. Han gick långsamt. Hans fötter sa klafs-klafs i leran. - Hallå? sa Trask med en liten röst. Vill någon leka kurragömma? Men ingen svarade. Ugglan sa bara ho-ho och flög iväg. En liten igelkott rullade ihop sig till en stickig boll. Trask suckade. Han råkade tappa sin ena hand i en buske. - Oj då, sa Trask. Han plockade upp handen och satte fast den igen. Det gjorde inte ont. Zombier känner ingen smärta. Men de kan känna sig ensamma i magen.

En natt såg Trask ett ljus långt borta. Det lyste varmt och gult mellan granarna. Trask började gå. Klafs, klafs, klafs. Han kom fram till ett litet hus. Det doftade magiskt. Det doftade som nybakade kanelbullar och varm mjölk. Trask tittade in genom fönstret. Där inne satt en flicka som hette Maja. Maja hade röda tofflor och läste en bok. Hennes hund, Ruffe, låg vid hennes fötter.

Trask ville knacka på. Men han var rädd. Tänk om Maja blev rädd för hans gröna näsa? Trask bestämde sig för att göra en present. Han letade i skogen. Han hittade en glittrande sten, en fin kotte och en blomma som doftade lakrits. Han lade sakerna på trappan. Sedan sprang han och gömde sig bakom en stor ek.

Illustration från Lilla Trask och det prickiga kramplåstret

Maja öppnade dörren. Hon såg stenen, kotten och blomman. - Titta Ruffe! sa Maja. Vilka fina saker. Vem har lagt dem här? Ruffe viftade på svansen. Han nosade i luften. Han kände doften av gammalt lakan och mjuk mossa. Det var Trask. Ruffe sprang fram till eken. - Vov! sa Ruffe och slickade Trask på hans gröna kind. Trask fnissade. Det kittlades. Maja kom också fram. Hon såg Trask under den stora mössan. - Hej, sa Maja snällt. Är det du som gett mig presenter? Trask nickade sakta. - Jag heter Trask, sa han. Jag vill bara ha en vän. Men jag råkar tappa delar ibland. Just då trillade Trasks vänstra öra av och landade i gräset. Trask blev ledsen. Nu kommer hon springa iväg, tänkte han.

Men Maja sprang inte. Hon skrattade lite, men på ett snällt sätt. - Ingen fara, Trask, sa hon. Jag har något som hjälper. Maja gick in och hämtade en liten ask. I asken fanns det plåster. Det var inte vanliga vita plåster. Det var blåa plåster med gula prickar på. Maja tog upp örat och satte det på plats. Sedan klistrade hon fast det med ett prickigt plåster. - Så där! sa hon. Nu sitter det fast. Vill du komma in på fika?

Trask blev så glad att hans knän knarrade. Inne i huset var det varmt. Trask fick sitta i en mjuk fåtölj. Maja bjöd på bullar. Trask kunde inte äta så bra, men han älskade att dofta på dem. De pratade om allt. Trask berättade om den glittrande sjön i skogen. Maja berättade om sina busiga leksaker.

Plötsligt hördes ett konstigt ljud från köket. Slammer, klong, klong! - Vad var det? frågade Trask och höll hårt i sin bulle. De smög ut i köket. Där stod en liten silverrobot. Det var Majas leksak som hade vaknat till liv av den goda bulldoften. Roboten hette Blixten. Blixten snurrade runt och lyste med sina små lampor. - Vän? sa Blixten med en metallisk röst. - Ja! sa Trask. Vi är alla vänner!

Illustration från Lilla Trask och det prickiga kramplåstret

Hela natten lekte de. De byggde torn av klossar. Trask var jättebra på att bygga, för han var så lugn och stadig. När han råkade välta tornet med sin lösa arm, bara satte Maja dit ett nytt plåster. Snart var Trask full av färgglada plåster. Han såg ut som ett litet konstverk.

När morgonsolen började titta fram bakom bergen blev Trask trött. Zombier sover bäst när det är ljust. - Måste du gå? frågade Maja. - Jag kommer tillbaka nästa natt, lovade Trask. Maja gav Trask en varm kram. Trask kramade tillbaka. Han kände sig inte alls ensam längre. Hans mage var full av glädje istället för tomhet.

Trask klafsade tillbaka in i skogen. Men nu var skogen inte läskig längre. Träden såg ut som om de vinkade åt honom. Ugglan sa ho-ho, och Trask vinkade tillbaka med sin plåstrade hand. Han gick hem till sin lilla grotta och lade sig på sin bädd av mjuk mossa. Han tittade på sina prickiga plåster och log.

Trask var inte bara en zombie. Han var en zombie med ett namn, en hundkompis, en robotvän och en bästa vän som hette Maja. Han slöt sina ögon och drömde om nästa natt, då de skulle leka kull och äta ännu fler bullar. Och i hela skogen fanns det ingen som sov så gott som den lilla zombien med det största hjärtat av alla.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn