Draken Glimma och de nattliga lakanstrollen
Det var en gång en liten drake som hette Glimma. Glimma bodde i en stor grotta mitt i det höga berget. Hennes grotta var inte mörk eller läskig. Den var fylld med mjuka kuddar, fluffiga filtar och små lyktor som lyste som stjärnor. Glimma var en snäll drake. Hon hade lila fjäll och stora, runda ögon. När hon andades kom det inte eld ur hennes mun. Det kom bara små, rosa moln som doftade jordgubbar.
En kväll när månen lyste rund och gul utanför grottöppningen hörde Glimma ett ljud. Prassel, prassel. Glimma spetsade sina öron. Vad var det som hördes? Var det en hoppfull skogsmus eller kanske vinden som busade? Prassel, prassel, sa det igen. Ljudet kom inifrån den djupaste delen av grottan. Där inne fanns Glimmas allra största och mjukaste lakan. Det var ett vitt lakan med små spetskantningar.
Glimma reste sig upp. Hennes tassar sa "klapp, klapp" mot det mjuka golvet. Hon tog en liten lykta i sin klo. Ljuset dansade på väggarna. Skuggorna såg ut som stora figurer. Men Glimma var inte rädd. Hon visste att skuggor bara är lekfullt ljus. - Hallå? sa Glimma med sin mjuka röst. Är det någon där? Då såg hon något märkligt. Hennes stora, vita lakan rörde på sig. Det guppade upp och ner. Det såg ut som om lakanet hade fått fötter!

Plötsligt hördes ett litet fniss. Sedan ett till. - Hehe, hihi! Glimma gick närmare. Hon puffade försiktigt på lakanet med sin nos. Då tittade två små huvuden fram. Det var lakanstrollen Ville och Vira. De var små spökliknande varelser gjorda av mjuk bomull. De hade stora leenden och älskade att leka kurragömma. - Oh, förlåt Glimma, sa Ville. Vi ville bara låna ditt lakan för att bygga ett tält. - Vi hoppades att vi inte skrämde dig, sa Vira och viftade på sina små armar.
Glimma log så att hennes glittriga tänder syntes. - Jag blev bara lite nyfiken, sa hon. Får jag vara med och leka i tältet? Lakanstrollen hoppade av glädje. De drog lakanet över Glimmas stora huvud. Det blev som en magisk koja inne i grottan. Under lakanet lyste Glimmas fjäll. De glittrade som diamanter i mörkret.
- Titta! ropade Vira. Glimma, du är som en egen liten nattlampa! De tre vännerna satte sig ner. Glimma bjöd på sina jordgubbsmoln. De små trollen fångade molnen och åt upp dem. Det smakade sött och gott. Ute i skogen blåste vinden, men inne i grottan var det varmt och tryggt.
- Kan vi berätta en saga? frågade Ville. Glimma nickade. Hon berättade om när hon lärde sig flyga över de mjuka molnen. Hon berättade om stjärnorna som pratar med varandra på natten. Lakanstrollen lyssnade noga. De tyckte att Glimma var den bästa draken i hela världen.
När sagan var slut kände alla sig trötta. Glimma la sig ner på sina stora kuddar. Ville och Vira kröp upp på hennes rygg. De var små och fjäderlätta. De kändes som små dunpuffar mot Glimmas mjuka hud. Draken fällde ut sina stora vingar och la dem över sina vänner som ett täcke. - God natt, lilla grotta, viskade Glimma. - God natt, Glimma, svarade lakanstrollen.
Sakta slocknade lyktorna en efter en. Månen vaktade öppningen till grottan. Allt var tyst. Allt var lugnt. Draken i grottan sov så gott tillsammans med sina nya, mjuka vänner. Och ingen behövde någonsin vara rädd i mörkret igen, för där fanns alltid en vän som lyste.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
