Hoppa till innehållet
Spökhistoria7 minPassar 5–7 årSagor om djurSagor om rymden och stjärnor2026-05-06

Häxan Humlas Hattglitter och nattens mjukaste spinn

Det var en gång ett litet runt hus i kanten av den Stora Skogen. Huset hade ett tak som såg ut som en strut. I huset bodde häxan Humla. Humla var ingen läskig häxa. Hon var en snäll häxa med runda glasögon och en hatt som alltid satt lite på sniskan.

Humla hade en kompis. Det var en katt som hette Lakrits. Lakrits var svart som natten, men hans tassar var vita som små sockerbitar. Lakrits tyckte om att sova i Humlas stora häxhatt. Där var det varmt och luktade lite som torkade lavendelblommor.

En kväll satt Humla vid bordet. Hon rörde om i en stor kastrull med varm choklad. Men något var fel. Utanför fönstret var det alldeles mörkt. Vanligtvis brukade månen lysa så att de kunde se de dansande träden. Men ikväll var månen borta.

– Lakrits, var är månen? frågade Humla och tittade ut. Lakrits hoppade upp på fönsterbrädan. Han vickade på sina öron. Han hörde ett litet ljud. Det lät som ett svagt snyftande. *Huhu... huhu...*

– Hör du, Lakrits? Det låter som om någon är ledsen, sa Humla. Hon tog sin varma sjal och sin magiska stav. Staven såg ut som en krokig gren med en liten glaskula högst upp. Lakrits puffade på dörren. De gick ut i den mörka trädgården.

Marken var täckt av löv. Det prasslade under Humlas kängor. *Prassel, prassel.* Det prasslade under Lakrits tassar. *Tass, tass.* Träden såg stora ut i mörkret. Deras grenar såg ut som långa armar som ville kramas.

– Var är du? ropade Humla med sin mjuka röst. Då såg de något. Bakom den gamla ekbuffén i trädgården lyste ett litet, svagt sken. Det var inte månen. Det var en liten, liten stjärna som satt fast i en buske. Stjärnan hette Glimma.

Illustration från Häxan Humlas Hattglitter och nattens mjukaste spinn

– Stackars lilla stjärna, sa Humla. Har du ramlat ner från himlen? Glimma blinkade svagt. Hon var täckt av spindelväv och gamla löv. Lakrits gick fram och puffade försiktigt på stjärnan med sin mjuka nos. Han spann högt. *Kurrr, kurrr.* Det kändes tryggt.

Humla lyfte upp Glimma. Stjärnan var varm som en nybakad bulle. – Vi måste hjälpa dig hem, sa Humla. Utan stjärnor och måne blir natten för mörk för alla skogens djur.

Men hur skulle de nå upp till himlen? Humlas kvast var inne i huset och den var faktiskt på lagning för att den gnisslade för mycket. Humla funderade. Hon kliade sig under hatten. – Jag vet! sa hon och log. Vi använder mitt magiska hattglitter!

Humla tog av sig hatten. Hon skakade den över den lilla stjärnan. Ur hatten föll ett regn av glittrande prickar i guld och silver. Lakrits försökte fånga glittret med tassarna. Han hoppade och skuttade.

Glittret började lyfta Glimma. Men det räckte inte ända upp. De behövde mer kraft. – Lakrits, vi måste sjunga den glada sången, sa Humla. De började sjunga tillsammans. Humla sjöng med sin klara röst och Lakrits mjauade i takt.

"Lilla stjärna, mjuk och rund, sov inte på markens grund. Flyg nu upp till himmel blå, där du kan på tåspets gå!"

Då hände något magiskt. Den gamla eken började lysa. Alla löven blev till små lyktor. Skogen var inte längre mörk och lite läskig. Den var glittrig och festlig.

Glimma började sväva. Hon flög högre och högre. Lakrits tittade med stora ögon. Han såg hur stjärnan seglade förbi skorstenen och upp mot de mörka molnen. Plötsligt puffade molnen åt sidan. Där uppe satt månen och väntade. Månen såg ut som en stor, gul ostskiva.

Illustration från Häxan Humlas Hattglitter och nattens mjukaste spinn

När Glimma kom fram till månen lyste hela himlen upp. Det blev så ljust att man kunde se de små kottarna på marken. Glimma blinkade glatt ner till Humla och Lakrits. Hon tackade för hjälpen.

– Nu är allt som det ska, sa Humla och gäspade. De gick tillbaka till sitt lilla runda hus. Det knarrade hemtrevligt i dörren. Humla hällde upp den sista chokladen i två koppar – en stor till sig själv och en liten skål till Lakrits.

Inne i huset var det varmt. Brasan sprakade i spisen. *Knaster, knaster.* Lakrits hoppade upp i Humlas knä. Han var trött efter det stora äventyret. Humla klappade hans mjuka päls.

– God natt, lilla stjärnräddare, viskade Humla. Lakrits svarade med ett lågt spinnande. Snart sov de båda två, medan stjärnan Glimma vaktade över dem från den höga, blå himlen. Utanför fönstret viskade vinden i träden, men nu lät det bara som en vaggvisa. Allt var lugnt, tryggt och alldeles precis som det skulle vara i häxan Humlas värld.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn