Hoppa till innehållet
Spökhistoria9 minPassar 5–7 årSnälla spökhistorier2026-10-13

Lille Puttes Ljusröda Hjärtepust

Det var en gång ett litet spöke som hette Putte. Putte bodde på en vind i ett gammalt gult hus. Putte var vit och mjuk som en nyvaken molntuss. Han hade runda ögon och en liten näsa som liknade en knapp. De andra spökena på vinden var jätteduktiga på att skrämmas. De kunde säga "BUUU!" så att gardinerna darrade. De kunde skramla med gamla nycklar så att det lät som ett helt åskväder.

Men Putte kunde inte skrämmas. Varje gång han öppnade munnen för att säga ett läskigt "Bu!", så kom det istället ut ett litet, varmt "Pust". Och det var inte vilket ljud som helst. När Putte pustade, så flög det ut små, ljusröda hjärtan av ljus. Hjärtana svävade runt i rummet som såpbubblor. De doftade som nybakade bullar och varm choklad.

– Titta på mig! ropade Puttes storebror, Spöket Skrammel. Skrammel drog fram en tung kedja och drog den över golvet. KRASCH! BOM! BANG! – Åh, vad läskigt! sa Putte och klappade sina små händer. Sedan försökte Putte själv. Han tog ett djupt andetag. Han spände ut bröstet. Han tänkte på mörka skuggor och kalla vindar. – PUST! sa Putte. Ur hans mun kom tre glittriga hjärtan. De landade mjukt på Skrammels näsa. Skrammel började fnissa. – Putte, du är för snäll, sa Skrammel och skakade på huvudet. Ett spöke ska vara kusligt, inte mysigt!

Illustration från Lille Puttes Ljusröda Hjärtepust

Putte blev lite ledsen. Han ville ju vara ett riktigt spöke. Han bestämde sig för att gå ner till husets undervåning. Där bodde flickan Maja och hennes hund, en liten tax som hette Korven. Maja låg i sin säng. Det var natt och månen lyste in genom fönstret. Maja kunde inte sova. Hon tyckte att skuggorna i hörnet såg ut som stora, taggiga monster.

Putte svävade in genom dörren. Han rörde sig tyst som en strumpa på en matta. – Nu ska jag skrämmas, tänkte Putte. Då kanske Maja glömmer de där monstren i hörnet. Putte ställde sig på sängkanten. Han gjorde sig så stor han kunde. Han lyfte sina armar. – PUST! sa han med sin allra högsta röst. Hela rummet fylldes av glittrande, ljusröda hjärtan. De lyste upp de mörka hörnen. Monster-skuggorna försvann direkt. Nu såg hörnen bara ut som vanliga väggar med nallar och böcker.

Maja tittade upp. Hon såg inte Putte, för spöken är nästan genomskinliga. Men hon såg de lysande hjärtana. Hon kände den varma doften av bullar. – Åh, vad fint, viskade Maja. Hon drog upp sitt täcke till näsan och log. Korven, den lilla taxen, viftade på svansen i sömnen. Putte kände sig glad. Han hade inte skrämt Maja, men han hade gjort henne trygg.

Men Putte ville prova en gång till. Han flög ut i köket. Där stod en stor, blank bil av plast på golvet. Det var Majas bror som hade glömt den där. Putte tänkte att han skulle få bilen att rulla helt av sig själv. Det skulle väl vara läskigt? Han flög fram till bilen. Han tog sats. – PUST! PUST! PUST! Massor av hjärtan träffade bilen. Men istället för att rulla iväg med ett gnissel, började bilen lysa i regnbågens alla färger. Den började spela en mjuk liten melodi som lät som en speldosa. Putte satte sig i bilen. Han flög en liten bit ovanför golvet, sittande i den lysande bilen.

Illustration från Lille Puttes Ljusröda Hjärtepust

– Titta på mig! ropade Putte till en liten mus som tittade fram bakom spisen. Musen hette Musse. Musse hade aldrig sett något så konstigt. Han var inte rädd alls. Han tyckte Putte såg ut som en rolig kompis. – Kan jag få åka med? pep Musse. Putte nickade. Musen hoppade upp i bilen. De åkte runt, runt i köket. Putte pustade ut små hjärtan som fungerade som små lyktor i mörkret. Det var inte kusligt. Det var ett nattligt kalas!

Plötsligt hörde de steg i trappan. Det var pappa som skulle dricka ett glas vatten. Putte stannade bilen. Han blev alldeles stilla. Pappa kom in i köket. Han gnuggade sig i ögonen. Han såg bilen som stod mitt på golvet. Han såg de sista glittrande hjärtana som långsamt bleknade bort. – Vilka konstiga drömmar jag har, mumlade pappa. Han kände sig plötsligt väldigt lugn och lycklig. Han drack sitt vatten och gick upp igen.

Putte flög tillbaka upp till vinden. De andra spökena satt i en ring och berättade historier om hur de hade fått dörrar att smälla. – Hur gick det för dig, Putte? frågade Skrammel. Skrämde du någon ordentligt? Putte tänkte på Maja som sov gott. Han tänkte på musen Musse och den lysande bilen. – Nej, sa Putte och log med hela ansiktet. Jag skrämde ingen. Jag tröstade. Och jag bjöd på kalas!

Skrammel och de andra spökena tittade på varandra. De hade aldrig tänkt på att man kunde använda sin spökkraft till det. – Vet du vad, Putte? sa Skrammel. Ibland är det faktiskt lite jobbigt att bara skrika Bu. Kan du lära oss hur man gör de där hjärtana? Putte blev jätteglad. Han ställde alla spökena i en rad. – Ni måste tänka på något jättesnällt, förklarade han. Som en mjuk filt eller en varm kram.

Alla spökena tog djupa andetag. – PUST! sa de tillsammans. Hela vinden fylldes av tusentals ljusröda hjärtan. Det glittrade så mycket att dammet i hörnen såg ut som guld. Det var den vackraste natten på vinden någonsin. Från den dagen kallades Putte inte för spöket som inte kunde skrämma. Han kallades för Hjärte-Putte, vindens allra bästa vän.

Ute i trädgården lyste månen på det gula huset. Allt var tyst och stilla. Alla barnen sov gott, för de visste att om en läskig skugga dök upp, så behövde de bara vänta på ett litet "Pust" och ett glittrande hjärta. Putte flög ett sista varv runt huset innan han borrade ner sig i en gammal, mjuk yllemössa på en hylla. Han stängde sina runda ögon och somnade med ett litet, lyckligt leende. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn