Mossiga Mulles Magiska Mums-Bro
Det var en gång en liten bäck som porlade så glatt genom den djupa skogen. Över bäcken fanns en gammal bro gjord av gråa stenar och brunt trä. Många trodde att det var tomt under bron. De trodde att där bara fanns kalla stenar och blött gräs. Men de hade fel. Under bron bodde nämligen Mossiga Mulle.
Mulle var ett troll, men inte ett sådant där läskigt troll som man läser om i gamla sagor. Nej, Mulle var mjuk som en mossa. Han hade stora, vänliga ögon som lyste gult i mörkret, precis som två små lampor. Hans näsa var rund och påminde om en liten potatis. Mulle älskade två saker: att sova på mjuka kuddar och att samla på vackra saker som flöt förbi i bäcken.
En kväll, när månen lyste som en stor, vit ost på himlen, hördes ett ljud uppe på bron. Tripp, trapp, tripp, trapp. Mulle vaknade och sträckte på sina korta ben. Han gäspade så stort att man kunde se hans enda lilla tand.
"Vem är det som går på mitt tak?" viskade Mulle för sig själv. Han tyckte om när det hände saker, men han var också lite blyg. Han drog sitt täcke av gamla löv upp till näsan.
Uppe på bron stod hunden Rufus. Rufus var en liten hund med långa öron och en svans som aldrig slutade vifta. Han hade tappat bort sin favoritboll. Bollen var röd och glittrade i ljuset. Rufus tittade ner över kanten på bron. Det såg mörkt ut där nere. Det såg nästan lite läskigt ut.
"Voff?" sade Rufus tyst. Han hörde ett prasslande ljud underifrån. Var det ett spöke? Eller kanske ett monster med hundra ben? Rufus darrade lite med sina små tassar.

Mulle hörde hunden. Han ville inte att Rufus skulle vara rädd. Mulle letade i sitt lilla bo. Han hittade en gammal lykta som han hade gjort av en syltburk och glimrande eldflugor. Han tände lyktan och sträckte ut sin arm.
"Hallå där uppe," sade Mulle med en röst som lät som rullande stenar, fast på ett snällt sätt. "Är du vilsen?"
Rufus tittade ner. Han såg inte ett monster. Han såg en rund, mjuk varelse med en lysande burk. Rufus viftade på svansen. Han hoppade ner för den lilla stigen som ledde under bron. Där nere var det inte alls kallt eller läskigt. Det var mysigt!
Mulle hade pyntat sin grotta med glittrande stenar och mjuka mattor av mossa. På ett litet bord av en gammal stubbe stod koppar gjorda av ekollon.
"Jag letar efter min boll," sade Rufus och nosade Mulle på hans stora tå.
Mulle skrattade. Det kittlades när Rufus nosade. "En röd boll? Den flöt förbi förut! Jag fångade den med min håv." Mulle tog fram den glittriga bollen från en hylla bakom en stor rot. Rufus blev så glad att han gjorde en liten dans.
"Ska vi ha kalas?" frågade Mulle hoppfullt. Han hade inte haft gäster på hela veckan.
Just då kom katten Missan smygande. Hon var vit och svart och hade mycket känsliga morrhår. Hon hade sett ljuset från bron och blivit nyfiken.
"Får jag också vara med?" spann Missan. "Jag har med mig några torkade fiskbitar."
"Självklart!" ropade Mulle. Han tog fram sin stora kanna med Mums-saft. Saften var gjord på magiska blåbär som växte bara i månsken. När man drack den började ens fingertoppar att glöda lite svagt. Det var Mulles bästa trick.
De tre vännerna satte sig runt stubben. Det var Rufus hunden, Missan katten och Mossiga Mulle trollet. De åt fiskbitar och drack den goda saften. Mulle berättade historier om när han hittade en silversked i bäcken och om hur han en gång räddade en groda som fastnat i ett nät.
Vinden susade i träden utanför, och det lät lite som "buuu" och "hujjj". Men ingen blev rädd. Under bron var det varmt och ljust. Eldflugorna i burken lyste stadigt. Mulle tog fram en gammal flöjt gjord av ett vasstrå och började spela en mjuk melodi. Musiken lät som regndroppar som landar på ett mjukt blad.

"Här under bron bor inget läskigt," sade Mulle och klappade Rufus på huvudet. "Här bor bara jag, och jag vaktar alla som går över."
Rufus och Missan kände sig trygga. De insåg att det som ser lite mörkt och spännande ut på utsidan ofta är det allra mysigaste på insidan. När månen började vandra ner bakom de stora granarna, började Rufus och Missan bli sömniga.
"Ni kan sova här i natt," sade Mulle och tog fram två extra täcken gjorda av lenaste fårull som han hittat i en hage.
Rufus rullade ihop sig till en liten boll. Missan spann så högt att det lät som en liten motor. Mulle la sig i sin säng av mjuk mossa. Han kände sig lycklig i hela sin runda mage. Han var inte bara ett brotroll längre, han var en vän.
Ute i skogen tystnade prasslet. Bäcken fortsatte att sjunga sin vaggvisa. Bron stod kvar, stadig och stark, och vaktade över de tre nya vännerna som sov så gott. Och om du någon gång går över en gammal bro och hör ett litet fniss eller ser ett svagt gult sken, då vet du. Det är bara Mossiga Mulle som bjuder på saftkalas där nere i mörkret.
Mulle slöt sina stora ögon. Han drömde om nästa dag, när han skulle hitta nya skatter i vattnet. Allt var lugnt. Allt var tryggt. Och i hela den stora skogen fanns inte ett enda spöke, bara varma vänner och magiska små äventyr. Mulle snarkade tyst, och Rufus drömde om sin röda boll. Natten var deras vän.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
