Skrammel-Skurt och det dansande benpipet
Det var en mörk och sammetsblå natt i den lilla spökskogen. Träden hade mjuka löv som prasslade som papper. I mitten av skogen bodde ett litet skelett som hette Skurt. Skurt var inte läskig alls. Han var vit som socker och hans leder lät "klick-klack" när han gick. Skurt älskade att dansa i månskenet.
En kväll när månen var rund och gul som en pannkaka, kände Skurt sig extra glad. Han började hoppa. Han började snurra. Han gjorde en stor piruett på en mjuk mossa. Men plötsligt sa det "tjoff!".
Skurt tittade ner på sina fötter. Eller rättare sagt, han tittade där hans högra ben borde vara. Det var borta! - Oj då, sa Skurt och kliade sig på sin kala hjässa. Mitt ben har sprungit iväg!
Skurt försökte stå på ett ben. Det var svårt. Han vinglade fram och tillbaka. - Hallå? ropade Skurt med sin lilla röst. Benet? Är du där?
Men skogen svarade bara med ett litet svischande ljud från vinden. Skurt blev lite ledsen. Ett skelett utan ben är som en bil utan hjul. Han satte sig ner på en stubbe. Då hörde han ett ljud. Det lät som "vov, vov, klick".

Det var hunden Ruffe. Ruffe var också ett skelett, en liten glad hund som älskade att gräva. Ruffe viftade på sin svans som bestod av små vita kotor. - Ruffe, har du sett mitt ben? frågade Skurt. Ruffe nosade i gräset. Han hittade en pinne. Han hittade en gammal kotte. Han hittade till och med en borttappad vante. Men han hittade inte Skurts ben.
- Vi måste leta vidare, sa Skurt. De hoppade framåt tillsammans. "Hopp, klick, hopp, klick". Snart kom de till den glittrande bäcken. Där bodde Glimra. Glimra var ett litet vattenanda-spöke som lyste som en nattlampa.
- Glimra, hjälp oss! sa Skurt. Jag har tappat mitt ben när jag dansade. Glimra simmade runt i vattnet så att det blev små ringar. - Jag såg något vitt flyga förbi, sa Glimra med en röst som lät som små klockor. Det hoppade mot den sjungande grottan!
Skurt och Ruffe tackade och fortsatte. Skogen kändes lite pirrig nu. Det fanns skuggor som såg ut som stora kaniner. Men Skurt var inte rädd, för han visste att skogen var hans vän. De kom fram till den sjungande grottan. Grottan var inte mörk inuti. Det växte lysande svampar på väggarna som såg ut som små prickiga lampor.
Där inne hördes ett konstigt ljud. "Dunka, dunka, skrammel". Skurt tittade in bakom en stor sten. Där var benet! Men det låg inte stilla. Benet dansade helt själv! Det studsade mot väggen och snurrade på golvet.
- Men titta! sa Skurt och skrattade. Mitt ben vill inte sluta festa! Benet verkade ha väldigt roligt. Det gjorde små hopp och landade på tån. Ruffe försökte fånga det, men benet var jättesnabbt. Det smet under en sten och hoppade upp på en hylla.

- Kom hit nu, lilla ben, sa Skurt vänligt. Vi ska ju gå hem och sova snart. Skurt sträckte ut sina armar. Han började nynna en lugn och mjuk vaggvisa. När benet hörde den lugna musiken slutade det studsa. Det blev stilla och trött. Det gäspade nästan.
Skurt hoppade fram på sitt ena ben och tog försiktigt tag i sitt borttappade ben. - Där är du, sa han. Han satte fast benet vid höften igen. Det sa "klick-klopp" och så satt det fast ordentligt. Skurt rörde på tårna. Allt kändes perfekt. Nu kunde han gå ordentligt igen.
Ruffe skällde glatt och viftade på svansen. Glimra kom svävande från bäcken och lyste upp vägen hem. Skogen kändes varm och trygg. De gick tillbaka till Skurts lilla hus som var byggt av stora, runda stenar.
Innan Skurt gick och la sig, satte han på sig ett par extra tjocka och randiga strumpor. - Sådär, sa han och klappade sina knän. Nu sitter benen kvar hela natten.
Skurt kröp ner i sin säng gjord av mjuk mossa och luddiga fjädrar. Ruffe la sig i en korg bredvid. Månen tittade in genom fönstret och blinkade med sitt stora gula öga. - God natt, benet, viskade Skurt. - Klick, svarade benet tyst, som om det också sa god natt.
Och snart sov alla i den lilla spökskogen. Allt var lugnt, allt var skönt, och ingen tappade bort något mer den natten. Skurt drömde om stora berg av glass och att han dansade så mjukt att inte en enda liten kota sa klick. Slutet gott, allting gott.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
