Snöis Sockervaddsnos och det Glittrande Vinterpolskataget
Det var en magisk kväll i den lilla skogen bakom det röda huset. Snön föll mjukt som små vita fjädrar från himlen. Allt var tyst och stilla. På den stora ängen stod en snögubbe. Han hette Snöis. Snöis var rund och vit. Han hade tre stora kramar till mage, bröst och huvud. Hans ögon var glada svarta stenar och hans mun var gjord av små torra kvistar som såg ut som ett leende.
Men Snöis hade något alldeles speciellt. Istället för en vanlig morot hade flickan Elsa gett honom en mjuk klump av rosa sockervadd som näsa. Elsa hade också knutit sin mormors gamla, glittriga halsduk runt hans runda hals. Halsduken var blå som natten och glödde svagt i mörkret.
Plötsligt hände något märkligt. En liten stjärna föll från skyn och landade precis på Snöis sockervaddsnos. Det kittlade! Snöis nös så att hela hans snökropp skakade. - Atschi! sade Snöis. Han blinkade med sina stenögon. Han kunde röra på sig! Snöis tittade ner på sina armar som var gjorda av björkris. Han viftade försiktigt med fingrarna. - Jag lever! viskade han med en röst som lät som när man går i nysnö. Krispigt och mjukt på samma gång.
Snöis tog ett litet hoppsteg. Hans stora fötter lämnade runda spår efter sig. Han tittade mot skogen. Där inne lyste ett varmt, gyllene sken mellan granarna. Det lät som musik. Snöis ville veta vad det var. Han började rulla framåt, för det gick snabbare än att gå. Han rullade och rullade tills han nådde skogsbrynet.

Inne i skogen mötte han en liten hare. Haren hette Hoppe och hade väldigt långa öron. - Hej Snöis! Vart ska du? frågade Hoppe och vickade på nosen. - Jag ska till ljuset, svarade Snöis. Vill du följa med? - Ja gärna! sade Hoppe. Men du måste vara försiktig. Snögubbar brukar väl inte promenera mitt i natten? - Jag har en magisk halsduk, förklarade Snöis stolt. Den håller mig kall så att jag inte smälter, men varm i hjärtat så att jag kan gå.
Tillsammans fortsatte de in i den djupa skogen. Träden var klädda i vita kläder och istapparna på grenarna plingade som små klockor när vinden blåste. De kom fram till en stor glänta. Där hänt något fantastiskt. Mitt i gläntan stod en gammal ek som var täckt av hundratals små ljus. Det var vinterfåglarnas stora fest.
Små domherrar med röda magar och blåmesar med gula bröst flög runt eken. De bar små korgar med frön och bär. I mitten av eken satt en klok gammal uggla som hette Orvar. - Välkomna till polskataget! ropade Orvar. Här dansar vi bort vinterns kyla. Snöis blev så glad att han började dansa. Han svängde på sina pinnarmar och snurrade runt. Hans glittriga halsduk lyste upp hela gläntan. Alla djuren stannade upp och tittade. De hade aldrig sett en snögubbe dansa förut.
- Du har en väldigt fin näsa, sade en liten talgoxe och satte sig på Snöis axel. Den luktar sött. - Det är sockervadd, sade Snöis. Vill du smaka en liten bit? Snöis lät fåglarna picka försiktigt på yttersta spetsen av hans näsa. Sockervadden växte magiskt tillbaka direkt. Fåglarna pep av förtjusning. Det var den godaste middagen de någonsin fått.

När musiken spelade som snabbast började Snöis och hans nya vänner göra en lång danskedja. De hoppade över små snöhögar och kröp under låga kvistar. Snöis kände sig så lycklig. Han insåg att det inte spelade någon roll att han var gjord av snö. Det viktiga var att han hade vänner att dela vinternatten med.
Plötsligt började himlen bli ljusblå i kanten. Morgonen var på väg. - Nu måste vi vila, sade ugglan Orvar och gäspade stort. Solen kommer snart. Snöis visste att han var tvungen att gå tillbaka till ängen utanför det röda huset. Han ville att Elsa skulle hitta honom där när hon vaknade. - Hejdå allesammans! tack för dansen, ropade Snöis. - Kom tillbaka i morgon! ropade Hoppe haren och vinkade med sin lilla svans.
Snöis rullade tillbaka genom skogen. Han kände sig trött men väldigt glad. När han nådde sin plats på ängen, ställde han sig precis som han stått förut. Han lade armarna till rätta och tittade upp mot den bleknande månen. Magin i halsduken blev lugn och tyst. Snöis slöt sina ögon av sten.
När Elsa kom ut senare på morgonen såg hon något konstigt. Snöis såg likadan ut som dagen innan, men hans glittriga halsduk satt lite snett. Och på marken runt honom fanns det små, små spår av både harfötter och fågelklor. Elsa log och klappade Snöis på hans runda mage. - Du luktar skogsfest, viskade hon till honom. Snöis svarade inte, men om man tittade noga, såg det ut som om hans kvistmun log lite bredare än förut. Han var en alldeles vanlig snögubbe på utsidan, men i hans inre bar han minnet av en dans som aldrig skulle smälta. Och varje gång en stjärna föll, visste Snöis att nästa äventyr bara var ett nys away.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
