Hoppa till innehållet
Saga7 minPassar 3–7 årSagor om vänskap2026-09-25

Super-Stinas Stora Smultronkraft och de Flygande Vantarna

Det var en helt vanlig tisdag på förskolan Solen. Solen lyste genom fönstret. På mattan i det stora rummet satt Stina. Hon hade en röd filt runt axlarna. Filten var en mantel. Stina var inte bara Stina idag. Hon var Super-Stina. Bredvid henne satt Olle. Han hade en blå hink på huvudet. Det var hans superhjälm.

Vi måste rädda mellanmålet, sa Super-Stina. Hennes röst var bestämd men snäll. Olle nickade så att hinken skramlade. De tittade ut mot hallen. Där hängde alla barnens kläder. Men något var konstigt. Vantarna började röra på sig. De viftade med sina små tummar. Plötsligt lyfte en grön vante från hyllan. Sen lyfte en röd. Snart flög hela hallen full av vantar.

Titta! ropade Olle. De dansar!

Vantarna flög som små fåglar. De flög runt lampan i taket. De gjorde volter över skohyllan. Men vantarna såg lite vilsna ut. De visste inte var de skulle ta vägen. Super-Stina ställde sig upp. Hon sträckte ut sina armar.

Illustration från Super-Stinas Stora Smultronkraft och de Flygande Vantarna

Vi måste hjälpa dem att hitta hem, sa Stina. Hon tog fram sitt hemliga vapen. Det var en liten trollstav gjord av en glasspinne. Hon viftade med pinnen. Då började vantarna fnissa. Det lät som när man prasslar med silkespapper. Stina och Olle började springa efter vantarna. De sprang genom lekhallen och in i byggrummet.

I byggrummet satt en liten drake. Draken var gjord av mjuka kuddar. Den såg ledsen ut. Varför gråter draken? frågade Olle. Han har tappat sina eldbollar, svarade Stina. Draken pustade, men det kom bara lite glittrigt damm ur näsan. Stina gick fram och klappade draken på den mjuka ryggen. Var inte ledsen, lilla drake. Vi är superhjältar. Vi fixar allt.

Precis då flög de busiga vantarna in i rummet. De bar på små, röda bär. Det var smultron! Vantarna hade hämtat smultron från köket. De släppte ner bären framför draken. Draken blev så glad att han gjorde en kullerbytta. När han åt ett smultron hände något magiskt. Hans svans började lysa som en liten lampa.

Titta, min mantel glittrar! sa Stina. Hennes röda filt lyste nu av små stjärnor. Det var Super-Stinas stora smultronkraft. Hon kände sig stark och varm i hela magen.

Kom nu, Olle! Vi måste flyga till sandlådan, sa hon. Men jag kan inte flyga, sa Olle och tittade på sin blå hink. Jo, om vi håller varandra i handen så går det, sa Stina.

De tog varandra i hand. De blundade hårt. Ett, två, tre! När de öppnade ögonen svävade de en liten bit över golvet. Det kändes som att ligga på ett mjukt moln. De gled fram genom luften, förbi fröken som satt och läste en bok. Fröken såg ingenting, hon bara log. Superhjältar är nämligen väldigt bra på att vara tysta när de behöver.

Ute i sandlådan väntade ett annat problem. En liten bil hade fastnat i ett djupt hål. Bilen var gul och såg väldigt ensam ut. Runt hålet stod tre små plastdjur: en ko, en häst och en gris. De såg bekymrade ut.

Illustration från Super-Stinas Stora Smultronkraft och de Flygande Vantarna

Hjälp oss, Super-Stina! pep grisen. Bilen vill hem till garaget. Super-Stina landade mjukt i sanden. Hon tittade på hålet. Det var jättedjupt, säkert ända ner till Kina. Hon tog ett djupt andetag. Hon använde sin smultronkraft. Hon satte händerna mot sanden och sjöng en liten sång: Sand så mjuk och sand så fin, hjälp nu denna lilla bil.

Sanden började röra på sig. Den blev som en liten trappa. Bilen kunde köra upp alldeles själv. Vroom, vroom! sa bilen och körde rakt in i leksaksgaraget. Djuren jublade och hoppade av glädje.

Nu började magen kurra. Det var dags för riktigt mellanmål. Super-Stina och Olle gick in igen. De hängde av sig manteln och hjälmen. Vantarna låg nu stilla på sina platser i hallen. De såg ut som helt vanliga vantar igen. Men Stina visste att de bara vilade.

Vid bordet fick de mjölk och smörgås. På Stinas tallrik låg ett litet, rött smultron. Hon tittade på Olle och blinkade. Olle blinkade tillbaka. De visste båda två att i morgon skulle vantarna kanske vilja dansa igen. Och då skulle Super-Stina vara redo.

Att vara superhjälte på förskolan är det bästa som finns. Man behöver inte kunna lyfta hus eller springa snabbare än tåget. Man behöver bara vara snäll, hjälpa en kompis och ha lite smultronkraft i hjärtat. Stina åt upp sitt bär och kände hur det pirrade i tårna. Det var en magisk dag, och i natt skulle hon drömma om flygande vantar och glada drakar.

Solen gick sakta ner bakom träden vid lekplatsen. Förskolan Solen blev tyst och stilla. Men i ett hörn av lekrummet, bakom en gardin, lyste draken svagt med sin svans. Han väntade redan på nästa äventyr med sina hjältar. Stina somnade gott den kvällen, med sin röda filt tätt intill sig. Hon var liten, men i hennes drömmar var hon den största hjälten av alla.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler sagor för barn