Hoppa till innehållet
Saga8 minPassar 3–7 årSagor om vänskap2026-03-23

Ville Vindslopps Glada Glimmersko

Det var en gång en liten pojke som hette Ville. Ville bodde i ett rött hus precis där den stora skogen började. Ville älskade att springa. Han sprang till frukosten. Han sprang till förskolan. Han sprang till och med när han skulle borsta tänderna. Men ibland blev Villes ben trötta. Då önskade han att han hade extra fart i fötterna.

En solig tisdag gick Ville ut på äventyr bakom det gamla förrådet. Där, under ett stort, grönt rabarberblad, låg någonting och glittrade. Ville böjde sig ner. Det var en sko! Men det var inte vilken sko som helst. Den var guldgul och mjuk som sammet. På hälen satt två små, vita vingar gjorda av tyg.

”Hej lilla sko”, sa Ville. ”Var är din kompis?”

Skon svarade inte, men den gav ifrån sig ett svagt ljud. Det lät som ett litet ”vroom”. Ville tog av sig sin gamla, smutsiga vänstersko och stack ner foten i den gyllene skon. Den passade perfekt! Skon kändes varm och den liksom pirrade mot foten.

Ville tog ett steg. Sedan tog han ett till. Plötsligt sa det SVISCH! Innan Ville hann blinka stod han vid den stora eken på andra sidan gräsmattan.

”Oj!” ropade Ville. ”Vilken fart!”

Han provade att springa mot skogen. Benen rörde sig så snabbt att de såg ut som små trumstockar. Den magiska skon lämnade ett spår av små guldstjärnor efter sig i gräset. Ville skrattade så att det kittlade i magen.

Illustration från Ville Vindslopps Glada Glimmersko

Inne i skogen mötte Ville sin vän, ekorren Kurre. Kurre satt på en stubbe och såg ledsen ut.

”Varför är du hängig, Kurre?” frågade Ville och stannade tvärt så att jorden rök.

”Jag har tappat mitt finaste kottelyse”, snyftade Kurre. ”Det rullade nerför backen och försvann in i den mörka snårskogen. Jag hinner aldrig ikapp det innan solen går ner.”

”Oroa dig inte!” sa Ville. ”Jag och min glimmersko fixar det!”

Ville ruskade på foten. Den gyllene skon började lysa starkare. Ville svischade iväg som en liten raket. Han sprang över stockar och stenar. Han var snabbare än en hare. Han var snabbare än en racerbil. Långt där borta såg han något som blänkte. Det var kottelyset! Ville gjorde ett jätteskutt, fångade föremålet i luften och sprang tillbaka till Kurre. Det tog bara tre sekunder.

”Här är det!” sa Ville och räckte över det glittriga föremålet.

”Tack, snälla Ville!” pep Kurre lyckligt. ”Du är ju snabbare än vinden!”

Ville vinkade och sprang vidare. Skon ville verkligen röra på sig. Den tyckte om att hjälpa till. Snart kom Ville fram till den glada bäcken. Där satt grodan Gurgel. Gurgel försökte fånga en flygande partyhatt som vinden hade blåst iväg.

”Hatten ska till min födelsedagsfest!” kväkte Gurgel. ”Men vinden är för stark!”

”Håll i dig!” ropade Ville.

Ville aktiverade skon igen. Han sprang på vattenytan! Det gick så snabbt att han inte hann sjunka. Plask, plask, plask sa det om den gyllene skon. Han sträckte ut handen och fångade hatten precis innan den fastnade i ett törnesnår.

”Här får du, Gurgel”, sa Ville och lämnade hatten.

Illustration från Ville Vindslopps Glada Glimmersko

Nu började Ville bli lite pustig, men skon ville fortsätta. Den drog lite i hans ben. Ville förstod att skon letade efter något. Han följde skon djupt in i skogen, till en plats han aldrig sett förut. Där, under en gammal gran, satt en liten flicka med blå klänning. Hon grät tyst. Hon hade bara en sko på sig. Det var en vanlig, blå sko. Men på marken bredvid henne låg en annan sko. Den var också guldgul, precis som Villes magiska sko!

”Hej”, sa Ville mjukt. ”Har du tappat din sko?”

Flickan tittade upp. Hon hette My. ”Ja”, sa hon. ”Mina snabb-skor ville busa. De sprang iväg åt varsitt håll. Jag hittade bara den ena, men den har slutat lysa för att den saknar sin kompis.”

Ville tittade på sin snabba fot. Han förstod nu. Skon var inte hans, den hörde hemma hos My. Ville satte sig ner på mossan. Han knöt upp skosnörena.

”Här är den”, sa Ville och räckte fram skon.

När de två gyllene skorna kom nära varandra började de sjunga en låg, vacker ton. De lyste så starkt att hela skogen lyste upp. My satte på sig båda skorna. Hon reste sig upp och gjorde en liten dans.

”Tack Ville”, sa My. ”Ska vi springa tillsammans?”

My tog Villes hand. Magin från hennes skor smittade av sig. När de sprang hemåt kändes Villes ben inte alls trötta längre. De sprang inte jättesnabbt som en raket, men de sprang lätt och mjukt som om de flög på moln.

De sprang förbi Kurre ekorre som viftade med svansen. De sprang förbi grodan Gurgel som hade fest i bäcken. När de kom fram till Villes röda hus stannade de.

”Du får låna dem igen någon dag”, lovade My och blinkade.

Ville gick in till sin mamma och pappa. Han var glad i hela kroppen. Han hade inga magiska skor längre, men han hade fått en ny vän och han hade hjälpt hela skogen. Den kvällen när Ville lade sig i sin säng, tittade han på sina gamla, vanliga skor som stod vid dörren. De såg ganska nöjda ut de också.

Ville somnade snabbt och i drömmen sprang han fortfarande, snabbare än vinden, över ängar gjorda av guld. För det finaste med att kunna springa snabbt är att man hinner fram i tid för att vara en riktigt bra kompis.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler sagor för barn