Hoppa till innehållet
Spökhistoria4 minPassar 5–7 årSagor om djurSnälla spökhistorier2026-05-08

Den gungande gardinens nattliga nynnande

Det var natt i det lilla blå huset. Allt var tyst. Mamma sov. Pappa sov. Men den lilla hunden Hugo var vaken. Hugo hade stora, mjuka öron som kunde höra allt. Plötsligt hörde han något konstigt. Det var en melodi.

Nyn-nyn-nyn. Nyn-nyn-buu.

Ljudet kom från vardagsrummet. Hugo lyfte på huvudet. Hans blöta nos darrade lite. Var det en tjuv? Nej, tjuvar nynnar inte så fint. Var det en katt? Nej, katter spinner bara. Hugo hoppade ner från sin mjuka korg. Han tassade tyst över det kalla golvet. Tipp, tapp, tipp, tapp.

Illustration från Den gungande gardinens nattliga nynnande

I vardagsrummet lyste månen in. Allt såg silverfärgat ut. Hugo tittade mot fönstret. Där hängde de långa, vita gardinerna. Men de hängde inte stilla. De gungade fram och tillbaka trots att fönstret var stängt. Och därifrån kom musikern!

Bakom gardinen tittade något fram. Det var ett litet spöke. Spöket var inte läskigt alls. Det såg ut som ett litet, glittrigt moln. Spöket hette Valle. Valle höll i en liten silverflöjt gjord av månsken.

"Nyn-nyn-buu," sjöng Valle med en mjuk röst.

Hugo viftade försiktigt på svansen. "Hjälp," tänkte han först. Men sedan såg han att Valle log. Valle spelade på sin flöjt och varje gång han blåste kom det ut små lysande noter. Noterna dansade i luften som eldflugor.

"Hejsan hunden," viskade Valle. "Vill du höra min spökmelodi? Den hjälper alla blommor att sova."

Hugo satte sig ner på mattan. Valle spelade en visa som lät som rinnande vatten och varma filtar. Det var den vackraste musik Hugo någonsin hört. Det var en spöklik melodi, men den var snäll och glad.

"Ska vi spela tillsammans?" frågade Valle.

Hugo kunde inte spela flöjt. Men han kunde sjunga. "Aooo-aooo," ylade Hugo tyst och försiktigt. Det lät som en vänlig liten vargsång. Tillsammans gjorde de nattens finaste konsert i det tysta huset.

Noterna dansade runt Hugos öron. Han kände sig inte längre rädd. Han kände sig sömnig. Valle spöket svävade fram och klappade Hugo på huvudet med en hand som kändes som en sval vind.

"Nu är det dags att sova, Hugo," sa Valle. "Jag ska vakta huset med min musik."

Hugo gäspade så stort att man såg hela hans rosa tunga. Han tassade tillbaka till sin korg. Han rullade ihop sig till en liten boll. Ute i vardagsrummet fortsatte den svaga melodin. Det var ett tryggt nynnande som lovade fina drömmar. Hugo slöt sina ögon och somnade på en gång. Allt var precis som det skulle vara i det lilla blå huset.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn