Den Lysande Tallriksskutan och Bullfiskens Gåva
Det var natt i den lilla viken. Månen såg ut som en gul banan på himlen. Musen Milo satt i sin lilla båt. Hans båt var gjord av ett stort nötskal. Milo tyckte om att titta på stjärnorna. Vattnet sa "plask, plask" mot kanten. Allt var tyst och lugnt.
Plötsligt kom en tjock, vit dimma. Dimman luktade som nystrukna lakan. Milo höll hårt i sitt lilla segel. Då hörde han ett ljud. Det var ett svagt klingande. Som när man rör i en tekopp med en sked. Genom dimman kom något stort. Det var ett skepp. Men det var inget vanligt skepp.
Skeppet var gjort av skimmer. Det såg ut som det var vävt av månsken och glas. Seglen var stora, vita spetsdukar som vinkade i vinden. Det fanns inga pirater på däck. Det fanns bara små, glittrande ljusklot som svävade omkring.
"Hå-hoj!" pep Milo med sin minsta röst.
Skeppet stannade precis bredvid Milo. En trappa av mjukt ljus rullades ner. Milo var lite darrig i benen. Men han var också nyfiken. Han klättrade upp. På däck möttes han av en hund. Hunden var genomskinlig och blå som en isbit. Den viftade på svansen så att det sa "svisch, svisch" i luften.
"Hej," sa hunden och nyste fram ett guldmoln. "Jag heter Buster. Välkommen till Tallriksskutan."

Buster visade Milo runt. Skeppet var fullt av roliga saker. I masten hängde silvergafflar som sjöng när vinden blåste. På golvet fanns mjuka kuddar som såg ut som marshmallows.
"Är ni läskiga spöken?" frågade Milo och tittade på en grupp små spöken som lekte kurragömma bakom en tunna.
"Nej då," skrattade Buster. "Vi är bara nattens vänner. Vi samlar på goda drömmar som har flugit bort över havet."
Just då kom en stor fisk hoppande ur vattnet. Det var en Bullfisk. Den hade bullar istället för fjäll. Bullfisken landade på däck med en mjuk duns. Den bar på en korg med varm choklad som aldrig tog slut.
Milo, Buster och spökena satte sig i en ring. De drack choklad som smakade stjärnglans och åt bullfiskens mjuka kanelbullar. Det var det godaste Milo någonsin ätit. De berättade sagor om molnslott och flygande bilar. De små spökena var så mjuka att de kändes som bomull när man kramade dem.
"Nu måste vi segla vidare till Drömlandet," sa Buster och pussade Milo på nosen. Hans puss kändes sval och kittlig.
Milo klättrade ner i sitt nötskal igen. Tallriksskutan lyste upp hela havet när den gled iväg. Den såg ut som en stor, glittrande lykta på vattnet. Dimman försvann och stjärnorna blinkade godnatt.
Milo rodde hemåt. Han var inte ett dugg rädd längre. Han visste att spöken på havet var det snällaste som fanns. När han lade sig i sin lilla musbädd somnade han direkt. Han drömde om silverskedar och hundar av ljus. Milo sov gott hela natten.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
