Hoppa till innehållet
Spökhistoria6 minPassar 5–7 årSnälla spökhistorier2026-09-13

Den Snälla Grottans Knarrande Träskor

Det var en gång en liten pojke som hette Olle. Olle hade en röd mössa och gula stövlar. Han bodde i ett litet hus nära den stora skogen. I skogen fanns en gammal bro av trä. Bron knarrade när man gick på den. Knarr, knarr, sa det. Under bron bodde ett troll. Men det var inte vilket troll som helst. Det var ett spöktroll. Han hette Guffe. Guffe var vit som ett lakan och mjuk som en kudde. Han hade stora, snälla ögon och en liten näsa som liknade en potatis.

En kväll när solen var på väg att gå och lägga sig, gick Olle mot bron. Han ville plocka de sista blåbären. Skogen var tyst. Fåglarna hade slutat sjunga. Det började bli lite mörkt under de stora granarna. Olle hörde ett märkligt ljud. Det lät inte som ett vanligt trollvrål. Det lät som... snyftningar? Olle stannade. Han höll hårt i sin lilla korg.

"Hjälp," hördes en tunn röst nerifrån vattnet. "Mina skor har fastnat."

Olle blev lite pirrig i magen. Var det ett spöke? Eller var det ett troll? Han tittade försiktigt över kanten på bron. Där nere satt Guffe. Guffe var alldeles genomskinlig och glittrade svagt i lila. Han hade på sig ett par jättestora träskor. Träskorna satt fast i den mjuka leran vid kanten av bäcken.

"Hej," sa Olle med en liten röst. "Är du ett farligt troll?"

Guffe tittade upp. Han torkade en tår från sin runda kind. "Nej," snyftade han. "Jag är ett spöktroll. Jag tycker om att dansa, men mina skor är för tunga. Nu sitter jag fast och kan inte komma hem till min grotta."

Illustration från Den Snälla Grottans Knarrande Träskor

Olle kände sig modig. Han klättrade ner för den gräsiga backen. Marken var mjuk under hans stövlar. Han gick fram till Guffe. Guffe luktade som nybakat bröd och gammalt papper. Det var en ganska mysig lukt. Olle tog tag i Guffes genomskinliga hand. Den kändes sval och fluffig, nästan som sockervadd.

"Vi drar tillsammans," sa Olle. "Ett, två, tre... hejå!"

De drog och de slet. Träskorna satt hårt. Plötsligt sa det "PLOPP!". Guffe flög baklänges och landade i en mjuk mosstuva. Olle skrattade. Guffe skrattade också. Det lät som små silverklockor som ringde.

"Tack snälla pojke," sa Guffe. "Vill du se var jag bor? Det är inte alls läskigt, jag lovar."

Olle nickade. Han var nyfiken. Guffe ledde vägen bakom ett stort vattenfall. Där fanns en liten grotta. Men det var ingen mörk och kall grotta. Väggarna glittrade av små självlysande stenar. I mitten fanns en säng gjord av mjuka moln. Det fanns också ett litet bord med koppar gjorda av ekollon.

"Här bor jag," sa Guffe stolt. "Men det är så tyst här ibland. Vill du dricka lite stjärnsaft?"

Guffe hällde upp en dryck som bubblade och lyste i gult. Olle tog en klunk. Det smakade som sommar och saft och äppelpaj på en gång. De satt där inne och pratade länge. Guffe berättade att han var rädd för mörka skuggor, precis som Olle. Då insåg Olle att även spöken kan behöva en vän.

"Jag måste gå hem nu," sa Olle efter en stund. "Mamma väntar med kvällsmaten."

Guffe såg lite ledsen ut, men sen lyste han upp. "Vänta! Jag har något till dig."

Illustration från Den Snälla Grottans Knarrande Träskor

Guffe räckte fram en liten, slät sten. Den var alldeles rund och varm. "Om du håller i den här stenen när du är rädd, så kommer jag och vinkar till dig från under bron," sa han.

Olle stoppade stenen i fickan. Han klättrade upp på bron igen. Skogen var inte mörk längre, den kändes bara lugn och trygg. När Olle kom fram till sitt hus vände han sig om och tittade mot skogen. Långt där borta, under den gamla träbron, såg han ett litet vitt sken. Det var Guffe som vinkade med sin fluffiga hand.

Olle gick in i värmen. Han åt sin gröt och kröp ner i sin egen mjuka säng. Han höll den varma stenen i handen och somnade direkt. Han drömde om spöktroll som dansade i träskor och om en bro som aldrig slutade knarra på ett vänligt sätt. Och varje gång Olle gick över bron efter den dagen, stampade han extra hårt med sina stövlar. Då hörde han alltid ett glatt litet "bu!" nerifrån vattnet. Men det var världens snällaste bu.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn