Hoppa till innehållet
Spökhistoria4 minPassar 5–7 årSnälla spökhistorier2026-09-18

Det vita lakanets mjuka hallonpuss

Det var en gång ett litet spöke som hette Bo. Bo bodde i ett stort, blått hus med en knarrande vind. Bo ville vara ett riktigt spöke. Han ville säga "buuu" så att det kittlades i magen på folk. Varje natt övade han framför spegeln. Han räckte ut tungan och viftade med sina lakan. Men Bo var inte läskig. Han var mjuk som en bomullstuss.

En natt gled Bo ner för den långa trappan. Han kom in i köket. Där satt hunden Rufus och sov. Rufus var en stor hund med bruna öron. Bo tog ett djupt andetag. Nu skulle han skrämmas! – Buuuu! ropade Bo med sin ljusa röst. Men istället för ett läskigt ljud kom det ut en liten bubbla. Bubblan luktade hallon. Rufus vaknade inte. Han bara snarkade och viftade på svansen i sömnen. Han drömde nog om godis.

Bo blev lite ledsen. Han ville ju vara farlig. Han flög vidare till vardagsrummet. Där stod en stor vas med blommor. Bo försökte se riktigt arg ut. Han skakade på sina vita kanter. – Buuu-huuu! sa Bo. Men då råkade han välta en liten skål med glittrigt damm. Dammet landade på Bo. Nu var han inte bara vit, han glittrade som en liten stjärna.

– Åh nej, suckade Bo. Spöken ska väl inte glittra?

Illustration från Det vita lakanets mjuka hallonpuss

Plötsligt hörde Bo ett ljud. Det var lilla My som hade vaknat. My var en liten flicka som bodde i huset. Hon kom gående med sin nalle i handen. Hon såg Bo mitt i rummet. Bo tänkte att nu, nu har jag min chans! Han gjorde sig så stor han kunde. Han lyfte sina armar och sa sitt allra högsta "bu".

My stannade. Hon tittade på Bo med sina stora ögon. Bo väntade på att hon skulle bli rädd. Men vet du vad som hände? My började skratta. Ett högt och glatt skratt som lät som små klockor. – Titta, en lysande kompis! sa My. Du doftar hallonsaft!

Bo slutade att försöka vara läskig. Han kände sig varm inuti. My sträckte fram sin hand och klappade Bo på hans mjuka lakan. Det kändes som att klappa en varm molnbulle. – Vill du leka kurragömma? frågade My.

Bo blev jätteglad. Han var kanske inte bra på att skrämmas, men han var världens bästa på att lysa upp mörka hörn. Hela natten lekte de tillsammans. Bo gömde sig bakom gardinen, men hans glitter avslöjade honom varje gång. Rufus hunden vaknade och ville också vara med. Han jagade Bo runt soffan tills de alla var alldeles trötta.

När morgonsolen tittade in genom fönstret gav Bo My en mjuk hallonpuss på kinden. Han flög upp till sin vind och kröp ner i sin mjuka korg. Bo förstod nu att det var mycket bättre att göra barn glada än att göra dem rädda. Han var ett litet kramspöke, och det var det allra finaste man kunde vara. Bo somnade gott med ett leende på sina små spökläppar.

Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.

Fler spökhistorier för barn