Kattis och det Blå Porslinsögats Glimt
Det var en regnig tisdag hemma hos Kattis. Regnet smattrade mot rutan som små, små fingrar. Kattis hade tråkigt. Hennes katt, Misse, sov i soffan. Misse snarkade så att morrhåren darrade. Kattis bestämde sig för att gå upp på vinden. Vinden var spännande. Där fanns gamla lådor och dammiga hattar. Trappan upp till vinden knarrade. Knarr, knarr, sade stegen. Uppe på vinden luktade det gammalt papper och kanel. Det var lite mörkt i hörnen.
Kattis såg en låda som var målad med guldstjärnor. Hon öppnade locket försiktigt. Där inne låg en docka. Dockan hade en rosa klänning och vitt förkläde. Hennes hår var gult som solsken. Men det konstigaste var dockans ögon. De var stora och gjorda av blått porslin. Kattis lyfte upp dockan. Då hände något märkligt. Dockan stängde sitt ena öga och öppnade det snabbt igen. Den blinkade!
- Oj, sade Kattis. Blinkade du åt mig?
Dockan svarade inte, men hon blinkade igen. Det kändes lite kusligt. Var dockan levande? Kattis satte ner dockan på ett gammalt bord. Plötsligt hördes ett litet ljud. Det lät som ett svagt fniss. Kattis tittade runt. Det var ingen där, bara gamla möbler. Dockan blinkade med båda ögonen nu. Det såg ut som om hon ville säga något. Kattis kallade dockan för Blinka.

Kattis bar ner Blinka till sitt rum. Rummet var varmt och tryggt. Men när Kattis släckte lampan för att vila, såg hon något. I mörkret glimmade Blinkas ögon. De lyste som små blå stjärnor. Blinka blinkade långsamt. Först det vänstra ögat, sedan det högra. Det var som en hemlig kod. Kattis blev inte rädd längre. Hon blev nyfiken.
- Vill du leka? frågade Kattis tyst.
Blinka tippade framåt. Hon föll inte, hon liksom lutade sig mot en gammal nallebjörn. Kattis märkte att dockan pekade med sin lilla hand mot garderoben. Kattis gick fram och öppnade dörren. Där inne, bakom alla tröjor, fanns en liten lucka i väggen. Kattis hade aldrig sett den förut. Hon öppnade luckan. Det var en hemlig tunnel! Den var klädd med mjuk sammet.
Kattis kröp in i tunneln. Blinka satt i hennes famn. Tunneln svängde åt vänster och sedan åt höger. Det doftade nybakade bullar. Till slut kom de fram till ett litet rum under trappan. Det var det mysigaste rummet Kattis någonsin sett. Hela golvet var täckt av mjuka kuddar och varma filtar. Mitt i rummet stod ett litet bord med små koppar.
Där satt tre andra dockor och en mekanisk hund. Hunden viftade på sin plåtsvans. Den gjorde ett litet tickande ljud. Blinka blinkade glatt mot sina vänner. Nu förstod Kattis. Blinka var inte en läskig docka. Hon var en vägvisare. Hon var vaktmästaren för det hemliga mysrummet.
- Välkommen hit, verkade dockorna säga med sina målade leenden.

Kattis satte sig på en stor, grön kudde. Hon gav Blinka en liten kram. Dockan blinkade en sista gång och sedan satt hon helt stilla. Hennes ögon glittrade av vänlighet. Misse katten kom också in i tunneln. Han spann så högt att det lät som en liten motor. De satt där i mörkret, men det var inte alls kusligt. Det var som att sitta inne i en varm kram.
Kattis insåg att ibland kan saker som ser lite konstiga ut i början vara det allra bästa. Hon hade hittat en ny vän och ett hemligt gömställe. När det blev kväll kröp Kattis och Blinka tillbaka till sängen. Kattis somnade direkt med Blinka i armkroken. Under natten vaknade Kattis till en kort stund. Hon såg Blinka i månskenet. Dockan gav henne en liten, hemlig blinkning innan de båda somnade om. Allt var lugnt och alldeles underbart.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
