Ludde Luddöra och de förtrollade jätterädisorna
Det var en gång en liten skog som hette Månskensskogen. I kanten av skogen bodde Ludde. Ludde var en varulv. Han hade mjuka tassar. Han hade en blöt nos. Han hade också en väldigt lång och buskig svans. Varje gång månen lyste rund och gul uppe på himlen började Luddes öron att darra. Men Ludde var inte som andra varulvar. Han tyckte inte om att yla mot månen för att skrämmas. Han tyckte bara om att yla när han var riktigt hungrig.
Ludde var nämligen vegetarian. Det betyder att han bara åt saker från trädgården. Han älskade knapriga morötter. Han tyckte om söta äpplen. Men det allra bästa han visste var jätterädisor.
En kväll satt Ludde i sin lilla koja. Kojan var gjord av gamla kvistar och mjuka mosskuddar. Utanför fönstret sken fullmånen. Den såg ut som en stor, lysande ostboll. Luddes mage började kurra. Det lät som en liten traktor. "Kurr, kurr", sa magen.
"Oj då", sa Ludde och klappade sin mage. "Nu är jag hungrig igen."
Han tittade ut i mörkret. Skogen såg lite läskig ut. Skuggorna dansade mellan träden. De såg ut som långa fingrar som ville kittlas. Ludde tog på sig sin gröna halsduk. Han tog sin lilla korg i tassen. Han var tvungen att gå till den magiska trädgården mitt i skogen. Där växte de godaste rädisorna i hela världen.
Ludde gick tyst på sina mjuka tassar. "Tass, tass, tass", sa det mot marken. Han hörde ett ljud bakom en buske. Det var ett litet spöke som hette Pling. Pling var vitt och såg ut som ett litet lakan. Pling hade tappat bort sin favoritleksak.
"Varför är du ute så sent, Ludde?" frågade Pling med en darrig röst.
"Jag letar efter nattmat", svarade Ludde och log så att hans små hörntänder syntes. Men tänderna var inte vassa för att bitas. De var perfekta för att gnaga på hårda grönsaker.
"Får jag följa med?" undrade Pling. "Jag är lite rädd för de stora uggle-skuggorna."
"Självklart", sa Ludde. "Vi kan hålla varandra i tassen."

De gick vidare in i den djupa skogen. Träden viskade i vinden. De sa "Sccchhh, sccchhh". Det kändes lite pirrigt i magen på Ludde. Plötsligt såg de något som lyste. Det var trädgården! Men något var konstigt. Mitt i trädgården stod en stor figur. Den hade horn och såg jättestor ut i månskenet.
Pling gömde sig bakom Luddes fluffiga öra. "Titta! Ett monster!" pep Pling.
Figuren vände sig om. Den gav ifrån sig ett djupt muller. Ludde stannade. Han darrade lite med svansen. Men så kände han en bekant doft. Det luktade inte monster. Det luktade... färsk dill?
"Vem där?" frågade figuren med en mullrande men snäll röst.
Det var älgen Ärtan. Han hade stora horn, men han bar ett litet förkläde på sig. I sin klöv höll han en vattenkanna.
"Det är bara jag, Ludde", sa varulven. "Vi letar efter jätterädisor."
Ärtan skrattade så att hela hans stora mage hoppade. "Åh, vad bra! Jag trodde ni var läskiga skogstroll som ville stjäla min hemliga gödsel."
Ärtan visade dem runt i den magiska trädgården. Här växte gurkor som glittrade som diamanter. Det fanns salladsblad stora som täcken. Och där, under ett stort rabarberblad, lyste de. Jätterädisorna! De var stora som fotbollar och lyste i en mjuk rosa färg.
"Wow", sa Ludde. Han tog en stor tugga. "KNAS!" sa det när han bet i den. Det var den godaste rädisan han någonsin ätit. Den smakade som peppar och solsken på samma gång.

Pling hittade också sin leksak. Den låg bakom en kålrot. Det var en liten studsboll som lyste i mörkret. Nu var alla glada. De satt i gräset och åt tillsammans under fullmånen.
"Vet ni", sa Ludde och torkade sig om nosen. "Ibland tror folk att varulvar bara vill äta kött och yla elakt. Men titta på mig. Jag vill bara ha vänner och goda grönsaker."
"Och jag är ett spöke som är rädd för mörkret", sa Pling och fnissade.
"Och jag är en älg som älskar att baka paj", sa Ärtan.
De tre vännerna förstod att man inte behöver vara läskig bara för att man ser ut som ett spöke eller en varulv. Man får vara precis hur man vill.
När Ludde hade ätit sig riktigt mätt bar han hem sin korg. Korgen var full med gröna presenter från Ärtan. Han gick tillbaka genom skogen. Nu kändes skuggorna inte alls läskiga längre. De såg mer ut som stora, mjuka kuddar som ville önska honom god natt.
Väl hemma i sin koja kröp Ludde ner under sitt täcke. Han lade sin mjuka svans runt sig som en varm halsduk. Han stängde sina gula ögon och drömde om nästa fullmåne. Då skulle han bjuda Pling och Ärtan på en stor grönsaksparty.
Ute i skogen tystnade vinden. Månen blinkade ner mot den lilla kojan. Ludde snarkade tyst. Det lät som "Puff, puff". Han var den lyckligaste lilla varulven i hela världen. Och bäst av allt var att hans mage inte kurrade längre. Den var fylld med magiska rädisor och kärlek.
Snipp, snapp, snut, så var den vegetariska sagan slut.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
