Pannkaksgrytan i det lila tornet
Långt inne i den mjuka skogen bodde häxan Humla. Hon bodde i ett runt torn som var målat i lila färg. Humla var inte en elak häxa. Hon var en snäll häxa som älskade att baka bullar och hjälpa skogens igelkottar.
Humla hade en kompis som hette Kola. Kola var en liten, svart katt med en svans som såg ut som en krok. Kola tyckte om att sova i Humlas häxhatt. Hatten var mjuk och luktade lite som kanel.
En kväll när månen lyste rund och gul, hände något konstigt. Det lät "klapp, klapp, klapp" från köket. Humla och Kola vaknade.
– Vad är det som låter? viskade Humla. Kola puffade upp sin päls och sa: – Mjau?
De gick försiktigt ner för den svängda trappan. Stegen knarrade lite. Det kändes lite pirrigt i magen. I köket var det mörkt, men månskenet lyste in genom fönstret.
Där, mitt på det stora träbordet, dansade en stekpanna! Den flög upp och ner i luften. Humlas stora sked rörde om av sig själv i en gryta. Det såg väldigt mystiskt ut.
– Är det ett spöke här? frågade Humla med en mjuk röst.
Plötsligt hördes ett litet fniss. Det lät som små silverklockor. Ur grytan kom ett litet, vitt moln fram. Det var ett litet spöke. Spöket hade stora, snälla ögon och prickiga sockor på sina fötter.
– Hej, sa spöket och vinkade. Jag heter Prickis. Jag var så hungrig.
Kola gick fram och nosade på Prickis tå. Det kittlade, så Prickis började skratta ännu mer.
– Jag ville bara laga pannkakor, sa Prickis. Men jag visste inte hur man gör. Allt bara yrde runt!
Humla skrattade och tände ett ljus. – Vi kan hjälpa dig, Prickis. Kola älskar pannkakor, och jag med.

Humla tog fram mjöl, mjölk och ägg. Hon svängde med sin lilla trollstav av trä. "Hokus pokus, pannkakslokus!" sa hon.
Då började smeten fräsa i pannan. Det luktade jättegott i hela tornet. Prickis hjälpte till att duka bordet. Han lät tallrikarna sväva mjukt till sina platser. Kola bar fram små skålar med sylt i munnen.
De satte sig ner och åt. Pannkakorna var guldgula och mjuka. – Det här är de bästa pannkakorna i hela världen, sa det lilla spöket.
När de var mätta och belåtna, kände de sig alla väldigt trötta. Det var dags att sova. Prickis behövde inte gå hem till den mörka skogen.
– Du får bo här i tornet med oss, sa Humla. Prickis blev jätteglad. Han bäddade ner sig i en mjuk korg med massor av kuddar. Kola hoppade upp och lade sig nära spöket. Kola spann så det dundrade i de små väggarna.
Humla släckte ljuset och kröp ner i sin stora säng. Utanför fönstret vinkade stjärnorna godnatt. Det som först var lite läskigt hade blivit en ny, fin vänskap. I det lila torret var ingen rädd längre. Nu fanns det bara varma pannkakor, mjuka kramar och ett spöke med prickiga sockor.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
