Skrammel-Stinas vimsiga vadben och den sovande skattkistan
Det var en gång ett litet skelett som hette Stina. Stina var inte ett läskigt spöke. Hon var ett snällt skelett som älskade att dansa. Hennes ben sa klick-klack när hon gick. Hennes armar sa skrammel-skrammel när hon vinkade. Stina bodde i ett hus gjort av gamla sockerlådor under en stor, gammal ek.
En natt när månen var rund och gul som en pannkaka, kände Stina för att dansa. Hon hoppade ut på den mjuka mossan. Hon snurrade runt. Hon gjorde ett jättehopp upp i luften. Men när hon landade hördes ett konstigt ljud. Det lät inte klick-klack. Det lät tjoff!
Stina tittade ner på sina fötter. Eller rättare sagt, hon tittade ner där hennes vänstra ben skulle vara. Men där var tomt! Hennes smalben var borta. Foten satt kvar längst ner i gräset, men benet som skulle sitta emellan var spårlöst försvunnet.
– Oj då, sa Stina och vinglade. Nu blev jag visst lite kortare på ena sidan.
Hon försökte ta ett steg, men hon tippade nästan omkull. Hon var tvungen att hålla i sig i en gammal stubbe. Hur skulle hon nu kunna dansa? Ett skelett utan ben är som en bil utan hjul. Det går liksom inte framåt så bra.

Då hördes ett litet pip från en buske. Det var musen Mille. Mille hade en liten röd mössa på huvudet och en ficklampa gjord av en lysmask.
– Varför står du där och vinglar, Stina? frågade Mille.
– Jag tappade mitt ben när jag gjorde en piruett, svarade Stina sorgset. Det sa bara tjoff och försvann.
Mille lyste med sin lilla lampa över marken. Han såg ingenting i gräset. Han såg ingenting under busken. Men så fick han syn på något som glittrade långt borta vid den stora klippan.
– Titta där! sa Mille. Kanske ditt ben fick ben och sprang dit?
Stina fnissade. Skelettben kan ju inte springa själva. Eller kan de det? De började gå mot klippan. Stina hoppade på ett ben. Hopp, klick, hopp, klick. Det var jobbigt men Mille hjälpte till genom att låta Stina stödja sig på hans lilla axel. Det var en snäll mus, det.
När de kom fram till klippan såg de en öppning. Det var en grotta. Inne i grottan glittrade det av konstiga stenar. Det såg ut som om stjärnorna hade trillat ner från himlen och lagt sig till vila där inne.
– Är det här läskigt? frågade Stina och hennes tänder klapprade lite. Klapper-klapper.
– Inte alls, sa Mille. Det är bara en sovande grotta. Vi måste vara tysta så vi inte väcker stenarna.
De smög in. I mitten av grottan stod en gammal skattkista. Den var gjord av trä och hade guldkanter. Och gissa vad som låg ovanpå locket? Jo, Stinas ben! Det glänste i det svaga ljuset.
Men det var ett problem. Runt kistan sov tre stora, fluffiga drakar. De var inte stora som hus, utan mer som stora hundar. De snarkade så att det bubblade om deras näsor. Den ena draken var blå, den andra var grön och den tredje var alldeles rosa.
Den rosa draken använde Stinas ben som en kudde. Han kramade om benet med sin mjuka tass.
– Åh nej, viskade Stina. Mitt ben är en drakkudde. Hur ska vi få tillbaka det?
Mille tänkte så att det knakade i hans lilla mushuvud. Han tog fram en liten fjäder ur sin ficka.
– Jag vet! sa Mille. Vi måste få draken att nysa.
Mille smög fram på sina tysta tassar. Han gick närmare den rosa draken. Draken andades tungt. Puh, puh, puh. Mille sträckte fram fjädern och kittlade draken precis under den stora, fuktiga nosen.
Draken rynkade på näsan. Han drog in luft. Inne i grottan blev det alldeles tyst. Stina höll andan, fast skelett egentligen inte behöver andas.
– Aaaaa... aaaa... A-TJOOOO!
Draken nyste så kraftigt att han rullade runt på rygg. Stinas ben flög upp i luften. Det snurrade runt, runt som en propeller. Stina sträckte ut sina armar och fångade det i farten. Klick! sa det när hon tryckte fast benet på rätt plats igen.
– Hurra! ropade Stina, men kom snabbt på att hon skulle vara tyst.

De tre drakarna öppnade sina ögon. Men de var inte arga. Den rosa draken gäspade stort och tittade på Stina.
– Förlåt, sa draken med en sömnig röst. Din pinne var så skön att sova på.
– Det är ingen pinne, sa Stina och visade upp sitt fina ben. Det är mitt dansben!
Drakarna tyckte det lät spännande. De ville också se Stina dansa. Så Stina började dansa där inne i grottan. Hon klickade och klapprade. Hon snurrade och hoppade. Drakarna klappade sina tassar i takt. Mille spelade trumma på en liten sten.
Grottan som förut kändes lite kuslig var nu den roligaste platsen i hela världen. Det var varmt, ljust och fullt av skratt. Stina var så glad att hon hade hittat sitt ben, och ännu gladare för att hon hade fått nya vänner.
När morgonen började närma sig och solen tittade fram bakom träden, var det dags att gå hem. Stina tackade Mille för hjälpen.
– Vill du ha en kram? frågade Stina.
– Ja tack, sa Mille.
Stina gav Mille en försiktig kram. Det skramlade lite om hennes revben, men det kändes bara tryggt och varmt. Stina gick hem till sin sockerlåda under eken. Hon lade sig till rätta och kontrollerade en extra gång att alla ben satt fast. Ett, två, tre... ja, alla var där.
Ute i skogen kvittrade fåglarna. Allt var lugnt. Stina somnade med ett leende på sina läppar. Hon drömde om nästa natt, då hon skulle dansa igen. Men nästa gång skulle hon nog dansa lite försiktigare, så att benen stannade precis där de skulle vara.
Och vet du vad? Om du lyssnar noga i skogen när månen lyser, kan du ibland höra ett svagt klick-klack-ljud. Då vet du att Stina är ute och dansar sin glada dans. Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
