Spök-Stinas Prassliga Bro-Bullar
Det var en solig morgon i den lilla skogen. Flickan Stina var ute på äventyr. Hon hade på sig sina rödaste stövlar. I handen bar hon en korg. I korgen fanns det goda, nybakade bullar. De doftade kanel och socker.
Stina gick längs den smala stigen. Fåglarna sjöng i träden. Snart kom hon fram till den lilla träbron. Bron var gammal och lite krokig. Under bron rann en bäck som sa plask och glitter.
Men precis när Stinas stövel rörde vid brädorna hördes ett konstigt ljud. Gnägg-braaaaak! lät det nerifrån mörkret.
Stina stannade. Hon höll hårt i sin korg. Vem är där? frågade hon med en liten röst.
Ett stort, lurvigt huvud tittade fram. Det var trollet Trassel. Trassel hade grönt skägg och öron som såg ut som stora blad. Men vet du vad? Trassel hade ett vitt lakan över huvudet. Han försökte se ut som ett läskigt spöke.
Buuuu! sa trollet Trassel. Men rösten darrade lite. Han lät inte alls farlig. Han lät mest som en gammal kastrull som ramlar i golvet.
Är du ett spöke? frågade Stina och tog ett steg närmare.
Ja, ett jättefarligt spöke! sa Trassel. Han försökte vifta med sina stora händer, men han råkade snubbla på sitt lakan. Duns! Han landade rakt på rumpan i det mjuka gräset under bron.

Stina började fnissa. Hon gick ner för slänten till trollet. Du ser inte så farlig ut, sa hon snällt. Varför har du ett lakan på dig?
Trassel suckade så att det fladdrade i Stinas hår. Jag ville skrämmas, sa han sorgset. Alla troll under broar ska skrämmas. Det står i trollboken. Men jag är faktiskt mörkrädd. Och jag har ingen att leka med. Det är lite ensamt här under bron.
Stina satte sig bredvid honom. Hon tog av lakanet från hans huvud. Trassel hade stora, snälla ögon som lyste som gula kompis-lampor.
Titta vad jag har i korgen, sa Stina. Hon tog fram en bulle. Den var fortfarande varm. Trassel sniffade med sin stora, runda näsa. Det darrade i hans gröna mustasch.
Bullar! sa han förtjust. Är de till mig?
Vi kan dela, sa Stina.
De satt tillsammans i skuggan under bron. De åt bullar så att det yrde socker överallt. Trassel berättade att han egentligen älskade att sjunga, men han trodde att en sann bro-vaktare bara fick säga BU.
Kan du sjunga en sång för mig? bad Stina.
Trassel harklade sig. Han sjöng en sång om glada grodor och mjuka mosskuddar. Hans röst var djup och mullig, som en varm kram. Stina klappade händerna.
Du är inget spöke, Trassel. Du är ett sång-troll! sa hon.
Trassel lyste upp. Han kände sig inte längre ensam eller rädd. Han knöt fast sitt lakan som en fin scarf runt halsen istället. Nu kändes mörkret under bron inte alls läskigt, det kändes bara mysigt.
När solen började gå ner var det dags för Stina att gå hem. Kommer du tillbaka imorgon? frågade Trassel och vinkade med sin stora hand.
Det lovar jag, sa Stina. Men då vill jag höra en sång om flygande pannkakor!
Stina gick hemåt över bron. Det knarrade inte längre läskigt under hennes fötter. Det lät mer som att bron nynnade. Trassel vinkade så länge han kunde se Stinas röda stövlar. Det var den bästa dagen under bron någonsin. Inget bus, bara bullar och en ny bästa vän.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
