Spöket i Gamla Slottet
Det gamla slottet hade stått tomt i hundra år. Alla i byn sa att det spökade där. På nätterna kunde man se ett blåaktigt ljus i tornfönstret.
"Vi borde undersöka saken," sa Astrid, som var den modigaste av de tre vännerna.
"Jag vet inte..." sa Emil och bet sig i läppen.
"Kom igen! Det blir kul!" sa Siri och tog fram sin ficklampa.
De tre vännerna smög in genom den knarrande porten precis när klockan slog midnatt. Inne i slottet var det kallt och mörkt. Spindelnät hängde som gardiner och damm virvlade i ficklampans sken.
BANG!
En dörr slog igen någonstans ovanför dem. Emil grep tag i Astrids arm.
De gick uppför den vindlande trappan, steg för steg. Vid varje trappsteg knarrade golvet, och skuggorna dansade på väggarna.
Överst i tornet fann de det — ett litet blåaktigt ljus som svävade framför ett gammalt porträtt.
"Hej?" viskade Astrid.
Ljuset pulserade och formades långsamt till en liten flicka i gammaldags kläder.
"Å! Ni kan se mig!" sa spökflickan förvånat. "Ingen har kunnat se mig på hundra år!"
"Vem är du?" frågade Siri.
"Jag heter Elsa. Jag bodde här en gång. Men jag har gått vilse. Jag kan inte hitta vägen till stjärnorna."
"Till stjärnorna?" sa Emil.
"Det är dit spöken går när de är redo. Men jag har inte hittat vägen."
De tre barnen hjälpte Elsa att leta. De hittade en hemlig trappa som ledde upp till slottets allra högsta torn. Där uppe, under den öppna himlen, badade allt i stjärnljus.
"Där!" sa Elsa med ett strålande leende. En stig av ljus sträckte sig uppåt bland stjärnorna. "Nu ser jag den! Tack, kära vänner."
Elsa vinkade och steg ut på ljusstigen. Med varje steg bleknade hon, tills hon blev en del av stjärnhimlen.
De tre vännerna stod kvar och tittade uppåt. Och om du tittar noga på himlen en klar natt, kanske du kan se en stjärna som blinkar lite extra — det är Elsa som vinkar.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
