Våffelvågens Silvermast och det Fnissiga Seglet
Det var en ljummen kväll vid den Blå Viken. Månen såg ut som en gul ostskiva på himlen. Björnen Bamse-Lars satt på bryggan. Han dinglade med sina stora, mjuka tassar. Bredvid honom satt Musen Mia. Mia var liten och bar en röd flytväst.
Solen hade just gått och lagt sig bakom bergen. Vattnet var helt stilla. Det såg ut som en mörk spegel. Plötsligt hördes ett konstigt ljud ute från havet.
Klipp, klapp. Klipp, klapp.
- Vad var det? frågade Mia och viftade på sina morrhår. - Jag vet inte, svarade Bamse-Lars med sin djupa röst. Se där borta!
Långt ute på vattnet syntes en vit dimma. Men dimman rörde sig inte som vanlig dimma. Den hade master. Den hade stora, fluffiga segel. Det var ett skepp! Men skeppet var nästan genomskinligt. Det lyste med ett mjukt, silvervitt sken.
- Ett spökskepp! pep Mia. Är det läskigt? - Vi kollar, sa Bamse-Lars. Han var en mycket modig björn.
De hoppade i sin lilla eka som hette Kotten. Bamse-Lars rodde så tyst han kunde. Plask, svisch. Plask, svisch. Ju närmare de kom, desto mer glittrade vattnet runt det stora skeppet.

Skeppet hette Silvervågen. Det stod skrivet med bokstäver som såg ut som stjärnor. När de kom fram till kanten av skeppet, hörde de ett ljud. Det lät inte som ett spöke som sa "Buuu". Det lät som någon som grät lite grann.
- Snyft, snyft, lät det uppifrån däck.
Bamse-Lars och Mia klättrade uppför en repstege. Den kändes som mjukt sockerwatt mellan tassarna. När de kom upp på decket såg de skeppets kapten. Det var ett litet, runt spöke med en jättestor kaptensmössa som hela tiden ramlade ner över ögonen.
- Hej, sa Bamse-Lars snällt. Varför är du ledsen? Det lilla spöket hoppade till så att mössan trillade av helt. - Åh! sa spöket. Jag heter Kalle Kuling. Jag har tappat bort min rutt. Vi ska till Drömön, men mina segel har tappat sin fart.
Kalle Kuling visade sina segel. De var gjorda av gamla, mjuka lakan. Men de hängde rätt ner. Det fanns ingen vind som ville blåsa i ett spökskepp ikväll.
- Vi kan hjälpa dig! sa Mia. Men hur får man fart på ett lakan? - Man måste kittla dem, viskade Kalle Kuling. Spöksegel älskar att fnissa. När de fnissar fylls de med gladluft och då flyger skeppet fram över vågorna.
Mia och Bamse-Lars tittade på varandra. Detta lät roligt! De började gå runt på skeppet. De hittade de stora masterna. Mia klättrade upp i tyget. Hon började kittla seglen med sina små tassar. Bamse-Lars använde en stor tallkvist han hittat i båten för att kittla de nedre delarna.
Kittla, kittla, kittla.
Först hände ingenting. Sedan hördes ett litet ljud. - Hihihi! Sedan ett till. - Haha! Fniss!
Seglen började skaka. De började bukta ut. Hela skeppet Silvervågen började skina ännu starkare. Det doftade plötsligt av nybakade våfflor och varm mjölk.
- Det fungerar! ropade Kalle Kuling och snurrade på sitt stora roder som var gjort av ljust silver.

Skeppet började glida framåt. Det kändes som att åka på ett moln. Det fanns inga vågor som guppade, bara ett mjukt glidande. Mia och Bamse-Lars fick sitta längst fram i fören. De såg fiskarna nere i vattnet titta upp med stora ögon. Fiskarna såg ut att vilja följa med på den glittriga resan.
- Vill ni ha spökkakor? frågade Kalle Kuling. Han tog fram en burk. Kakorna var genomskinliga och smakade som hallon och vindruvor på samma gång. När man åt dem blev man lite lätt i magen, som om man ville sväva.
- Detta är det bästa äventyret någonsin, sa Bamse-Lars och tog en kaka till.
Skeppet seglade förbi den glittrande fyren och ut mot horisonten. Där dök en ö upp. Den såg ut att vara gjord av rosa sockervadd och mjuk mossa. Det var Drömön. Där bodde alla spökskepp som var trötta efter att ha seglat hela natten.
Kalle Kuling parkerade skeppet mjukt mot en strand av silverströssel. - Tack för hjälpen, mina vänner, sa han och gav Mia en liten guldstjärna att ha på sin flytväst. Nu kan jag sova gott.
Bamse-Lars och Mia vinkade hejdå. Kalle Kuling blåste i en liten pipa som lät som en flöjt. Skeppet blev sakta osynligt när det somnade.
De två vännerna satte sig i sin lilla eka igen. Bamse-Lars rodde hemåt under stjärnorna. Mia lade sitt huvud mot Bamse-Lars mjuka päls. - Var det läskigt? frågade Bamse-Lars tyst. - Inte ett dugg, sa Mia och gäspade. Det var bara varmt och snällt.
När de kom tillbaka till sin brygga i den Blå Viken, kröp de ner i sina egna sängar. De somnade på en gång. Och i deras drömmar seglade de igen, på ett skepp gjort av skratt och silver, ända tills morgonen kom och solen väckte dem med en varm puss på näsan.
Sagopelatset använder AI som stöd för berättelser, bilder och uppläsningar. Välj tillsammans vilken saga som passar barnet. Så skapas berättelserna.
